Paul Valéry är det franska språkets främsta 1900-talslyriker. Förutom denna utmärkelse är han en av få av modernismens giganter som enbart arbetade inom bundna versmått. Där de flesta drogs med i den traditionella versmåttens upplösning höll Valéry, franskans sista stora formalist, kvar till den för att med precision och mycket möda arbeta fram sina verk.
Detta betyder inte att Valéry är mindre nydanande eller innovativ än hans samtida. Hans mästerverk är av minst samma intellektuella och konstnärliga komplexitet som T.S. Eliots The Waste Land eller Rainer Maria Rilkes Duinoelegier. Kyrkogården vid havet är en mycket komplex dikt och i min analys kommer ni säkerligen märka att jag är mycket spekulativ. Verkets svårighet bör dock inte hindra en uppskattning av dess språkliga och musikaliska skönhet och effekt, vilken bör kännas redan vid en första läsning.
Det finns ockå mycket att säga också om denna makalösa tolkning skriven av den numera ganska bortglömde författaren Ane Randel. Översättningen, som gör en högst beundransvärd balansgång mellan tolkning av innehållet å ena sidan och trogenhet till musikalitet och känsla å andra sidan bör betraktas som ett verk i sig.
Form och versmått
24 strofer med sex rader vardera. Versraderna har transkriberats av Randel till tiostaviga jamber. Rimschemat lyder AABCCB hela vägen igenom.
Kyrkogården vid havet – Paul Valéry (översättning Ane Randel)
Mitt lugna tak, där duvor gå, sig välver
i furors rund och mellan gravar skälver,
när middagsglöden slår av eld en bro
och havet, havet ständigt sig förnyar.
Min lön, min lisa efter grubblets skyar,
du stilla fjärrblick över gudars ro!
Du skira väv, som ljusreflexer spinna
av diamanter, som i skum försvinna,
du frid, som avlas just ur strid och ström!
När solens strålar över djupet välla
som klara flöden ur en evig källa,
du tindrar, Tid, och vishet är min dröm.
Smycklösa tempel, där Minerva råder,
med stilla ro i glimmande förråder,
strålögda Hav, som djupt i ditt gemak
bak eldgardiner gömmer död och dvala,
du själens borg, där inga röster tala,
med krön av gyllne mosaik, du Tak!
Från tidens tempel, som min suckan danar,
sen ögat vants vid viddens glans, jag spanar
med blicken svepande kring böljetrakt.
Och som åt gudarna ett offer skänkes,
det pura guldet bredes ut och stänkes
i djupet ned med suveränt förakt.
Som färska frukten smälter, när den njutas,
försvinner och i nya former gjutas
i fiken mun, där gamla formen dör,
min vardande gestalt av dunst jag andas,
och rymden sjunger för min själ, som blandas
i skiftad form med strandens bränningskör.
Se, hur jag skiftar, vackra, rena himmel!
Hur flärdfull än jag dvalts i världens vimmel,
hur fåfäng gått, fast stormande och vild,
så ger jag mig åt denna ljusets yta.
Hän över dödens hus min hamn ses flyta,
vars fina vidder stämmer vandrarn mild.
När själen sträckt i solnedgången vilar,
jag härdar ut med dina grymma pilar,
rättvisa Ljus, vars vapen ej ge nåd,
och ger dig åter till din ursprungskälla.
Så spegla dig! Mej ljuset ej kan kvälla
förutan skumma skuggor i förråd.
Ack för och när mig, i mig själv allena,
där kaos väntar vardandet, det rena,
intill ett hjärta, källan för min sång,
jag bidar ekot från min rymd där inne,
ett dunkelt hålrum, som för själ och sinne
ger djupa genljud av min framtids gång.
Säg, vet du, Vik, i träden skenbart fången,
som frossar på den smäckra gallergången,
mitt lövtak över slutna ögonlock,
hur kroppen släpar mig mot dådlös dvala,
hur hjässan vill mot mullens benhus dala?
En gnista finns där för de döde dock.
Jag älskar denna fläck av jordegruset,
av stofflös flamma närd och vigd åt ljuset,
med guld och stenar prydd i facklors rund.
Vad sus av dunkla träd kring dödens gårdar,
där skuggor skälva under marmorvårdar,
dem havet vaktar som en trogen hund!
Du gårdvar, ljushav, bort med de beläten
som människor dyrka! När jag går förgäten
som munter herdepilt och för i bet
min vita fårflock, vårdarna bland gräsen
förjaga duvorna och änglars väsen
och tomma drömmar om min hemlighet.
Här tassar tiden trögt och tom på handling,
och krypen bringa stoften till förvandling,
tills allt lyfts upp i rymdens blå förvar—
ett ändlöst väsen, vad det nu må vara,
som blivit rusigt av sitt icke-vara.
Hur ljuvt det bittra är och anden klar!
De dolda döda har det gott i jorden,
sen livsmystären till ett stoft är vorden.
där uppe middagsrymden vilar still
i självkärt grubbel efter eget tycke.
Du rymd, du huvud med fulländat smycke,
din växling endast genom mig är till.
Du har blott mig att jaga bort din fruktan,
min ångst och tvekan under ödets tuktan
är bristen hos din stora diamant.
Men sänkt i natten under marmorsfötter,
ett kringstrött släkte invid trädens rötter
har tagit ditt parti som din drabant.
Hon smultit ned till formlöst icke-vara
i rödan mull, vår stora vita skara,
och livets skänk står upp i blomstrens vår.
Vem lyss till fina samtal bland de döda,
till enslingssjälarna och konstens möda?
Nu spinner larven, där det glänst en tår.
Ack, gälla skrik från flickor små, som smektes,
den sköna barm, där yra lekar lektes,
och tänder, ögon, fuktiga av kel,
det blod, som brann i läpparna, som räcktes,
de klor, som klöste, skötena, som sträcktes—
till mull blir allt och börjar om sitt spel.
Du stora själ, du kan väl ännu hysa
en dröm, där ej de lögnens färger lysa,
som guldet skapar eller böljan blå?
Skall du som dimma ännu höja sången?
Förbi—min hamn är upplöst och förgången,
den helga tystnaden dör bort också.
Odödlighet med svartnande förgyllning,
du trösterska, som får vår lagerhyllning
och gör av döden en så ömsint mor,
du sköna lögn, du fromma, falska tuktan,
vem känner ej, vem ryser ej av fruktan
för kraniet, där ett evigt dödsgrin bor!
Ni obebodda skallar djupt i mullen,
som skovlats ned och tyngens nu av kullen,
men bringen oro till vår jordestig,
den äkta masken, som så skonlöst gnager,
är ej för eder under vård och lager.
Hans liv är liv. Han viker ej från mig.
Är det väl kärlek eller hat, som tär mig?
Hans käkars dolda kraft så nära är mig,
att man kan kalla honom, hur man vill.
Än sen! Har ser, han vill, han rör, han grubblar.
Mitt kött är gott, och tills dit ned jag snubblar,
jag lever av att höra honom till.
Du Zenon, Zenon, att så grymt mig hetsa!
Att på din vingelätta pil mig spetsa,
Som flyger, men står still i öde rum!
Hans sus ger liv, men dödar, när han vilar.
Se Solens sköldpaddskam! Hur själen ilar,
Achilles-lik, men rör sig ej en tum!
Nej upp, min kropp, stig in i nuets flöde,
slå sönder tankeformen, grip ditt öde
och känn, mitt bröst, hur unga vindar gry,
hur friska pustar ifrån havet välta
och bära hit min själ—o starka sälta!
Så grip mig, våg, och föd mig åter ny!
Ja, stora, vida hav, som yrsel bringar,
med solens bild i millioner ringar,
likt panterns päls, ephebens chlamysdräkt,
du varder rusig, Världsorm utan gränser,
av klarblå köttet i din stjärt, som glänser,
vid böljebrus, med tystnaden i släkt.
Det blåser upp. Man må försöka leva.
En våldsam vind i eken börjar treva,
och bränningen tar klippan i ett sving.
Så flygen ut, ni blad, med släckta lågor
och bryten in, ja, bryten ned, ni vågor,
mitt lugna tak, där duvor trippat kring.
1a strofen
Dikten utspelar sig i kyrkogården i Sète, Valérys hembygd vid Medelhavet. “Taket” syftar till havet vilken tillsammans med himlen smälter samman genom tallarna och gravarna i gården.
De sista två raderna i stycket tyder på att Valéry har genomgått en period av intellektuell svårighet. Att få komma och beskåda denna bedårande plats beskrivs som en belöning för dessa mödor. Redan i denna strof porträtteras havet som en symbol för något immateriellt, fridfullt och tidslöst vilket “ständigt sig förnyar”.
2a strofen
Valéry fortsätter att beskriva havet. Det är å ena sidan ett väv av “ljus” (en metafor för sanning kanske? av det gudomliga?), något ädelt (diamanter) och en övernaturlig frid. Är havet källan till detta? Stycket tycks snarare säga att det är ett medel genom vilken den “eviga källan” från solens strålar uppenbaras. I denna syn blir tiden till något mer verkligt och förståeligt–den “tindrar”.
Det är inte klart vad poetens ‘dröm’ i den sista raden är, men den kanske knyter an till hans “lön” och “lisa” i den första strofen–det som han tidigare eftersträvat har här blivit hans egen.
3e strofen
Varför beskrivs havet som “smycklös”? Kanske för att det är konstant och enat? Att det beskrivs som som ett tempel till Minerva tyder på att detta är en plats för intellektet (rättvisa? kanske krig)? Havets strålande yta kontrasteras här och förminskas av dess mörkare djup: “djupt i ditt gemak…gömmer död och dvala”. Havet representerar också döden kanske? Många saker börjar smälta samman i denna symbol som är så central för dikten—död, frid, det gudomliga, det intellektuella, det icke-materiella.
4e strofen
Metaforen av havet som ett tempel fortsätter. I denna strof finns ett sammanvävande av det subjektivt mänskliga med det eviga: jämför ”tidens tempel” vilken ändå ”danas” av poetens suck. I dess andra hälft beskriver Valéry solen som något gudalikt och föraktfullt. Vad är det för “offer” som kommer skänkas vid detta tempel? I de kommande stroferna tyder det på att det är Valéry själv som blir ett människooffer.
5e strofen
Strofen inleds med en liknelse av hur någonting fysiskt (frukten) upplöses och blir en icke-materiell sensation (njutning). Är det detta som är poetens “offer”? Liknelsen syftar också på poetens framtid och död (“min vardande gestalt”) där själen upplöses i havet och himlen. Åberopandet av döden är av central vikt för förståelsen av denna dikt. Att den utspelar sig i en griftegård är inte bara ett sammanträffande, alltså.
6e strofen
Den ”rena” och ”vackra” himlen kontrasteras här med poetens världsliga fåfänga, högmod och lathet. Allt detta upplöses tillsammans med poetens varelse. Han ”tämjs” av att vara bland de döda och att bli varse sin egen död. ‘Hamnen’ är en återkommande metafor för döden– platsen där hans livs färd skall sluta.
7e strofen
Bilden här är av poetens själ (“offret” i tidigare strofer) som utsätts för prövning av ljuset/solen. Ljuset, personifierat, har en tyrannisk karaktär och beskrivs som en kompromisslös domare. Detta ljus ska rena poeten ifrån det världsliga, dock säger han att det till slut ändå finns ”skuggor” inuti som detta ljus inte kan tvaga och förinta. Vad dessa skuggor är blir kanske tydligare i de kommande storferna men det känns ändå som om det finns en tydlig skiftning här–någonting bristfälligt, någonting mörkt, någonting tvivelaktigt finns kvar i poeten.
8e strofen
I denna strof signalerar Valéry att förra strofens tvivel, mörker, (“skuggor”) troligen är en syftning på döden. Döden beskrivs därför i ganska negativa ordalag–det är ett “kaos”, ett “eko” och “dunkelt hålrum” dit poetens “framtids gång” är på väg.
9e strofen
Valéry tilltalar havet som syns bland kyrkogårdens träd: “i träden skenbart fången”. Att havet endast “skenbart” är en ‘fånge’ tyder på att denna symbol är svårförstådd och evasiv. Viken (jämför poetens “hamn” i en av de föregående stroferna) “frossar” eftersom den slukar upp allting som leds dit, inklusive poetens liv (den “släpar mig mot dådlös dvala”). Valéry undrar om havet vet hur döden är–en “gnista” av ljus antyder att detta kan vara fallet men att denna kunskap är förbehållen de döda.
10e strofen
Kyrkogården beskrivs som speciell eftersom det är en plats där aningar av någon större sanning kan finnas. Hur oåtkomlig denna må vara är det ändå är en plats “vigd” åt “ljuset”. Havet beskrivs nu som en “trogen hund” som vaktar de döda men också deras hemlighet som poeten inte kommer åt.
11e strofen
Valéry fortsätter att beskriva havet som en vakthund. Här finns det ett par imperativ som uppmanar till att förkasta det världsliga. Syftar Valéry på sin död med tidsbisatsen “När jag går förgäten…?” och menar han det fåfänga (“beläten”) som han velat göra sig av med kommer att försvinna i och med sin död?
12e strofen
Tiden står still (“tassar trögt”) för döda. Bilden här är att med döden befrias själen (det ‘ändlösa väsendet’). Poetens oförmåga att förstå vad det är som själen upplöses i antyds: “ett ändlöst väsen, vad det nu må vara”. Dock beskrivs det andliga ändå som något ‘klart’ och ‘ljuvt’.
13e strofen
Varför har de dolda det “gott” i jorden? Kanske för att de, till skillnad från Valéry, får ta del av det mysterium som poeten söker? Bilden av solen som en föraktfull gud återkommer (“där uppe…”). Den är ointresserad i poeten och upptagen i “självkärt grubbel”.
14e strofen
Valéry talar till himlen och säger att den är imperfekt. Den har något som får honom att känna obehag. Om havet och ljuset i början av dikten var en belöning för intellektets grubbel verkar Valéry säga att de nu provocerar “tvekan” och “ångest” i honom. Poeten kontrasterar sig själv med de döda. De döda är närmare sanningen “trädens rötter” och har därför tagit “himlens parti”.
15e strofen
Strofen formuleras som en fråga: ‘var är de döda?’ Valéry säger att de döda inte nödvändigtvis försvunnit helt utan finns i återkommande objekt: i “blomstrens vår” och i den “spinnande larven” som gör till mull denna plats där människor fällt tårar för de döda: “där det glänst en tår”.
16e strofen
Denna strof är tematiskt sett en fortsättning på den föregående frågan. Bildspråket är av ungdomlig skönhet som försvunnit. Att det “börjat om sitt spel” syftar ändå på att något av detta stoff har övergått till en annan form.
17e strofen
Valéry talar till havet (“du stora själ”) och undrar om det finns i dess djup någon dunkel sanning (“dröm”). Valéry beskriver havet som något vilseledande–”skall du som dimma ännu höja sången?”. Poeten antyder att allt ska försvinna–till och med havet och dess “helga tystnad” är inte bestående.
18e strofen
Som en fortsättning på förra strofens avslut ifrågasätter Valéry havets/själens odödlighet igen. Han tycks säga att alla våra förhoppningar om någonting bestående är fåfänga (jämför orginalets “maigre immortalité”–en vek odödlighet). Den erbjuder enbart en “falsk” tröst för vår slutgiltiga död: “gör av döden en så ömsint mor”. Han säger att till slut måste alla “rysa av fruktan” för döden–representerad av kraniet och dess ‘eviga dödsgrin’.
19e strofen
Dödens abstrakthet och svårförståddhet kontrasteras här med masken och gnagaren–dessa, å andra sidan, är “äkta” och “obestridliga” (fr irréfutable i orginalet) och lever inte för de redan döda, utan för de levande.
20e strofen
“Han” syftar på gnagaren/masken från föregående strof. Poetens oförmåga att helt begripa döden återspeglas i de motsatta känslorna som han har: “Är det väl kärlek eller hat, som tär mig?” Tills den dag poeten dör kommer han att förbli slav till förtäringen: “jag lever av att höra honom till.”
21a strofen
Strofen nämner den försokratiske filosofen Zenon från Elea och två av hans mest kända paradoxer: den avfyrade pilen som inte rör sig och loppet där Akilles aldrig lyckas överta sköldpaddan. På samma sätt är poeten belamrad av en inre paradox–viljan och känslan som strävar mot en större sanning men omöjligheten att röra sig framåt och ta del av dessa.
22a strofen
Här bryts poetens tankegångar som annars dominerat resten av dikten. Han uppmanas att återgå till livet, till det verkliga. Poeten medger att den större sanningen han har varit ute efter är oåtkomlig. Detta beskrivs dock inte helt negativt, utan han tycks säga att man kan fortsätta att leva och finna mening i detta: “grip ditt öde”.
23e strofen
Havets omöjligt komplicerade väsen framkallas en sista gång här–dess mångsidiga känslor “millioner ringar” är någonting levande och vackert (“likt panterns päls”) som å ena sidan ger poeten “yrsel” men å andra sidan “tystnad”–inga svar.
24e strofen
Återigen, vinden gryr och poeten uppmanar att göra det bästa vi kan med livet: “Man må försöka leva”. Dikten avslutas med samma bild som den började med–“det lugna taket” men nu uppmanar Valéry att inte förlora sig i den utan bryta ner den i ett försök att befria sig.