Veckans dikt #7 – Herkules av Georg Stiernhielm (1598-1672)

Den svenska wikipediasidan om George Stiernhielm ger på ett osedvanligt sett en nedsättande värdering av Stiernhielms poesi:

“Stiernhielm var inget skapande skaldesnille i högre mening, även om han visserligen även i skaldebegåvning stod långt framför sina föregångare inom den svenska litteraturen; det var egentligen som språkkonstnär, genom den utbildning han gav svenska språket, som han utövat ett så stort inflytande på Sveriges vitterhet.”

Ingen källa ges till detta konstaterande och då kan man lätt bli lurad att uppfatta det som allmän lag. Detta blogginlägg ska försöka bestrida denna uppfattning genom att ådagalägga Stiernhielms estetiska bidrag till svensk diktning. Han är sålunda inte bara, som artikeln antyder, en flyktig gnista som gav upphov till en större eld utan är i sin egen rätt en väldig, levande låga vars ljus och värme bör oss vara en samlingsplats för insikt och behag. Jag tänker bevisa detta genom en kort analys av hans mest kända verk, Herkules.

Dikten är en allegorisk moral kring hur en ung och adlig man på 1600-talet borde leva sitt liv. Det är lätt att tro att Herkules, som namnet antyder, är ett slags hjältefigur i dikten, men det är han inte. Snarare företräder han en 1600-talets everyman som måste besvara den uråldriga frågan: “hur ska jag leva mitt liv?” Dikten inleds med att beskriva hur den unge Herkules är fylld av tvekan och ångest inför detta beslut. Medan han grubblar över detta blir han besökt av den övernaturliga Fru Lusta och sitt följe: hennes tre döttrar Lättja, Flättja, Kättja samt hennes son Rus. Lusta berättar för Herkules att meningen med livet är följa fröjden. Hon betonar detta bland annat genom att påpeka hur ingenting i denna värld består:

Efter döden är ingen fröjd. När anden är ute, 
var bliver all vår lust? När ögat har intet att se mer, 
ögat har intet ljus och örat har intet som höres,
var bliver all vår luft när kropp och själ äro skilda? 
I det mörka eviga tysta! 

Hon erbjuder Herkules sin avkomma att stå honom till tjänst i detta: Lättja ska se till att Herkules aldrig behöver bemöda sig med arbete, Kättja tillgodose hans åtra och Flättja försäkra att han alltid är bekymmerslös. Rus å andra sidan ska se till att fördriva Herkules tid med spel, dryck och annat roligt upptåg. Lusta varnar för de sysslor som Herkules ska undvika: att skriva (ty skönt kvinnfolk behagas ej av bläckbesudlade händer), studier, och krigskonst. I stället föreslår hon mer lämpliga sådana: läsning av världslig litteratur, spel, dans, musik och fylleri. När Lusta redogjort för allt detta avslutas hennes tal med en beskrivning av den väg där hon menar Herkules bör fullfölja sitt levnadsstråt. Det finns få beskrivningar som är så sinnligt utsökta som denna i svensk poesi:

“Vägen är jämn och bred, bland rosor och ljuvliga liljor 
makliga rinner han hän genom ängar och fuktiga dälder. 
Skogen är lustig och kvistarna full av kvittrande fåglar.
Allsköns fruktbara träd, pomeranser och kandiska druvor,
allstädes här och där vid vägen å bäckarna finnas,
Många små menlösa djur man ser där spelande springa, 
källor och levande vatten, fördelt uti många små bäckar, 
ruska så saktliga fra mgenom blanka små glittrande stenar. 
Den svala västvind surrar ibland och raskar i löven, 
spridand’ en ljuvelig lukt av blommor och hälsosam’ örter, 
susar i saktan dön, uti skuggan, och lockar i sömnen. 
Allt är täckt vad här ögat ser, och fötterna träda. 
Kom, kom Herkules, kom! Utan högre betänkande, följ mig!”

Ja, denna bana skulle övertyga även de mest ihärdiga, och Herkules, övertalad, ger sig av dithän men inte förrän han hejdas av en ny övernaturlig uppenbarelse: Fru Dygd. Hon varnar Herkules från att ta den väg som i början tycks skön men som till slut ändar i eviga jämmer och fördärv. Istället manar hon Herkules till den steniga och brokiga väg som leder till en saligare glädje. Dygderna hon uppmanar Herkules att följa är arbete, ärlighet, visdom, fromhet och ett nyktert leverne. Dygds utläggning kan bli lite tjatig efter ett tag men Stiernhielm tillför henne en moralisk kraft. I följande utdrag rasar hon mot Lusta:

Hon! Hon leder en väg både jämn och bred utan omak, 
gent rätt fram i fördärv. Han glider all makelig utåt 
lutande, lätt till gångs, men bratt, och brattar’ åt ändan, 
intill dess där är intet mer håld. Den resande måste 
ränn’ och ränna till dess han störter och stadnar i avgrunden. 
Där honom harm, jämt ånger och ve och evarande jämmer, 
samvetesagg och kval, den odödlige masken och elden 
möta med öppen gap och anamma till eviga plågor. 

Dygd avslutar sitt tal med att be Herkules tänka på ungdomens kortvarighet. Hon beskriver hur erbarmlig en dygdlös man är i ålderdom genom en liknelse med ett gammalt och övergivet hem:

när stöd och stolparna bugna, 
gavlarna luta fram ut och väggarna slå sig i rämnor, 
taket gristnar i dropp och huset begynner at braka, 
kvarnen har ingen gång eller gny, och fönsterna mörka, 
malört utur var knut, döva nässlor i springorna växa,
hanan å gyllande brand, springer inte mer om, lokar halsen, 
lyder allsingen vind, men hänger och hotar att falla, 
harpan hon är förstämd, lyder intet, strängarna snarra;
då är i samma palats slätt lust mer, fröjden är ute:

Och läs sedan vilken isande redogörelse hon gör för döden!

Sådan är människokropp: när åldern kommer och åren 
kröka din hals och rygg, både händer och huvudet darra, 
knän bliva styv, din fot han vacklar och du måst’ på siston’ 
trefotat hjälpa dig hän, som barnen i början, å fyra. 
Vinterblommor uppå din kind som saftlösa plantor 
gro och gråna med hast och hösten i huvudet hyser, 
håren flytta dig av som vissnade löv utav aspen, 
skallan snöd blicker ut där nu spela krusade lockar, 
tänderna fall’ och falna där hän de kvarlevda stumpar 
vinn inte mala sin mäld; men målet de märkliga stympa; 
öronen dövna sin kos och hörseln hon tappar och tyner,
ögonen dunkla sin koos och synen molnar i mörker,
krafter och allt fyker hän, och döden kikar ur ögon: 
vett och sinne gå bort, fördvälmas i dvas och i glömska; 
döden är yttersta målet, i dy vi samkas och ändas.”

Och så avslutas dikten. Vilket kusligt slut! Man undrar nästan ifall detta är ett fragment där slutet inte kommit med. Samtidigt har allegorin sitt logiska slut här: Herkules har inte fattat något beslut vid denna korsväg. Hur vi väljer att leva våra liv är oss ännu en öppen fråga.

Form/meter

Orimmad hexameter. Jag har själv moderniserat en del av den ålderdomliga stavningen för att göra dikten lite mer lättillgänglig, detta utan att ändra mening och skandering.

Herkules

Herkules arla stod upp en morgon i första sin ungdom, 
fuller av ångst och tvik huru han sitt leverne börja 
skulle, därav han pris kunde vinna med tiden, och ära. 
I det han alltså går uti tankar, och högsta bekymmer, 
trippar ett artigt viv, dock lätt av later och anseend 
till honom an, blommerad i margfalsfärgade kläder;
glimmand’ i pärlor och gull och gnistrand’ i dyrbara stenar, 
skön av anlete men (som syntes) sminkad och färgad
som en driva snövit, med rosenfärgade kinner, 
käckögd, djärv utav uppsyn, av huld var hon fyllig och frodig, 
gullgålblänkandes hår, bekrönt med rosor i pärlor.
Lusta var hennes namn, vittdyrkat i världenes ändar. 

Denna var intet allen. Hon kom med tre sina döttrar
samt sin son, deras broder, häran i sådana lynde: 
en var tröger å fot, halvsovande, gäspande, tunglynt, 
ovulin i sin dräkt, obörstad, och solkot i klädom, 
dock var hon illa beprydd med en krans av svimmel och vallmo. 
Hon bar ett hyend’ inunder en arm, och kortspel i handen,
koxade kring var hon for och klådde gemenliga fingren. 
Lättja var hennes namn, av moderen ärnat i vaggan. 
Andre var morlik, dristig och kön, med mysande munne, 
värvde sin’ plirögon om med lekande, lockande later. 
Evar hon gick, drog hon å sig var mans ögon och ålit. 
Klädd var hon i fint skir att hon synts vart klädd eller oklädd. 
Svanvitan hals därå spelande ringsvis krusade lockar;
tittarne tittade fram utu floret och halvbara brösten. 
Giljand’ i lönliga vis, och puffande, pyste till älskog. 
Hon had’ ett eldfyre på sin hand, stål, tunder och flinta. 
Kättja var hennes egentliga namn, kärälskelig allom.
Sällsynt av anlete var den yngst’ av dessa tre systrar: 
ett öga grät, med det andra då log hon, snart var hon efterst, 
snart var hon föråt i tripp-trapp, snäller och dansvig å fotom. 
Hon var klädd oppå fransk, därå allt var brokot och krokot,
ringat och slingat i kors med fransar i lyckjor och nyckjor, 
pappat och knappat i längd och i bredd med spitsar och litsor 
runt omkring, och i ring, à la-mode, beflittrat och splittrat. 
Hon bar uppå sin hand ett seglade skepp utan styre.
Flättja hon het, är mycket avhållen av mesta vår ungdom.

Jämt henne kom där ock vältande fram en stinner en sälle,
fnyste och pyste så medan han gick, han rullade fotlös
som ett marsvin häran, var brusande röder och dropp-ögd.
Han bar en krans å sitt hövd inflätad’ i revor med huble- 
tuppor allom bevävd, bland friskdaggdrypande druvor. 
Glas hade’n i sin hand och en brinnande lunta kring armen, 
samt därinunder en rulle tobak och pipor i kransen. 
Så kommen an, och denne var tärnornas livlige broder. 
Rus heter han, är en lustig i lag, tidkortelig Hanse 
(Rapp var denna gång inte där hos, var ute på värvning).
Denne var Lustas följd, och prakt uti bunad och hovsind,
efter en ärebödig ögnlat, handkyss och vyrdliga knäbukt 
börjar hon ett sött tal på sätt som följer av ordom: 

“Herkules! Stolt av mod, av blod högädeler herre, 
vad för en ångst och kval är den ditt hjärta betungar?
Vad för tvekan är i din hug? Beskåda din ungdoms- 
blomster och år: din färga, din hy, dina blysande kinner! 
Pröva din ögons makt, din oförlikliga fägring
älskad och önskad utav de vänaste jungfrur i landet. 
Tag dina gåvor i akt medan åren och dagarna lida,
sätt dina krafter i bruk förrän åldern och gråhåren yppas. 
Tänk, här är inte bestånd i världen, och allt är i loppet, 
såsom en eld, en ström, ett glas, ett gräs och en blomma 
brinner och rinner och skin och grönskas och blomstras om afton, 
men finns släckt, stilld, bräckt och torkat och vissnat om morgon: 
alltså människoliv som rök försvinner i vädret. 
Hel i dag och sund, frisk, lustig, fager och röder: 
morgon är kaller i mun, stockstelnad, styver och döder. 

“Döden molmar i mull allt vad här glimmar och glänser.
Döden kastar å kull allt vad är yppert och högt är. 
Döden krossar i kras allt vad här kraft har och helt är. 
Döden trampar i träck allt vad här fagert och fint är. 
Döden dväler i dvalm allt vad här levnad och liv har.
Döden raffar å väg allt vad här aktas och älskas.
Döden själver är intet, och gör allting till allsintet.
Efter döden är ingen fröjd. När anden är ute, 
var bliver all vår lust? När ögat har intet att se mer, 
ögat har intet ljus och örat har intet som höres,
var bliver all vår luft när kropp och själ äro skilda? 
I det mörka eviga tysta! 
Så är i känslan och ingen fröjd där kroppen är ingen. 
Vad är ock lukt och smak där varken är ång eller anda? 
Ack! att ock ingen dröm är uti den eviga sömnen!
Solen bärgas, och var dag vanskar han ljuset i mörker 
men kommer upp och mörnar igen, var morgon, å skiftes: 
människoliv icke så, när det en gång skrider under, 
kommer’et aldrig igen, men blir i det eviga mörka. 

“Detta betänk, och lev så länge du lever i världen! 
Mig följ, träd mig bi: på lust och fröjdiga dagar 
skall dig ej vara brist: skön kvinnfolk, lustiga bröder, 
spel och sång, gott vin, mjuk säng och kräsliga rätter 
dig skola vara beredd så natt som dag och all ögnblick. 
Fröja skall vara dig huld, min allsomkäraste syster, 
Fröja dess övervälde behärskar jorden och havet, 
himmel och all element, bland gudar och alla gudinnor, 
äldst, och den ädlast’ hon är, allslevande moder och amma. 
Hon skall bliva din alldaga gäst och ljuvliga bivist;
Lekar och Löje därhos med skämt och all’ artiga Pussar. 
Jämte de tre (sina täckliga tärnor,) nådegudinnor, 
samt självsviljande blinda, gullvingade, nakote, snälla, 
lilla, med pilar och bloss och båga beväpnade skytten, 
den hjärtbindande, tvingande, slingande, väldige kämpen, 
högmodsdämpande, sinneberövande, stridsamme hjälten 
Astrild, Fröjas son, din jakt skall denne beställa. 

“Mera, min Herkules, hör! Jag har tre fridaste döttrar: 
dem du här hos mig ser, lik’ i dygd, men av olika kynde. 
Lättja, och Kättja, så heta de två, och Flättja den yngsta; 
hjärtans barn, god’, och hysliga tärnor och ärliga systrar. 
Lättja gör ingom men: är from och spaker i verkom; 
Lättja gör intet rumor, far saktliga fram, driver ingen; 
Kättja gör allom lust, är fräck, och köner i åtbörd.
Kättja är vacker och vaker och kvick uppå rolet i vänding. 
Flättja far hit och dit: snart ler, snart gråter av ingo, 
lättlynt, flater, och frak, och lägger alls inte på hjärta. 

“Dessa tre systrar dig till tjänst skola stundliga stånda. 
Vad i ditt hus och hov görs tarv skola de samma syssla. 
Lättja skall bädda din säng, och Lättja skall söva din’ ögon; 
Kättja skall väcka dig upp, och Kättja skall blåsa dig eld upp. 
Flättja skall vara din id, och Flättja skall vara ditt arbet; 
Flättja skall flytta din ord, dina saker och ärende driva. 

“Dessa med samt min son herr Rus deras samkväda broder
dig till tjänst skola stå från morgon allt inuti morgon. 
Rus ditt hemliga råd skall mästra ditt hov och all uppvakt. 
Astrild ymst med herr Rus din tid skola lämpliga korta,
sorg och samvetesagg fördriva med allrahand apspel.

“Bort med papper och bläck, bort böcker, cirklar och pennor; 
skulle du smitta din hand, din’ adlige mjölkvita finger 
skulle de fläckas i bläck, huru ville du frustugan vittja? 
Grepe du en under kinn eller komme vid hals eller handen, 
“Fy!” skulle bliva din tack, vad skulle full systrarna säga? 
Sudla sig skrivar’ uti sitt bläck, lät klerker och djäknar 
möda sig i sin bok, lev mätare cirklar och pennor. 
Du är av ädlare blod, din ätt det skulle vanära. 
Men där tiden dig bleve lång och skulle sig hända 
att en otidig lust skulle binda din hug till att läsa 
så vare dig befallt den härlige lärare Naso 
i sin giljare-konst, Amadis, Marcolfus och andre, 
som i gemen äro tryckta på dansk, Melusina. 
Kejsar Octavian, Finck Riddare, skön Magelona.
Samt den tröstrika kärlekslärdomsfulla Diana, 
Schäfer Amandus, kysk’ Amaranth’, Eromena, Chariclia, 
Eurialus, Fiammetta, Calisto, le Cento-novella, 
Ugelspegel, ändock han är något grov uti pussar,
jämte den tidfördrivlige Claus bör’ inte föraktas. 
När du nu kommer till högre förstånd och vill uti lärdom 
yppare bliva än all’ andre, så läs och lägg uppå hjärta, 
La Macaronica di Coccaj, Rabelais, La Lucerna: 
Picaro, samt Picara, La Pippa di Pietr’ Aretino, 
samt den högtstiliserad’ Retorica delle Puttane,
jämte vad mer uti Flättjones ymniga bibliotek finns. 
Flättjan är här uti lärd, och kan dig mästerlig öva. 

“Eljes är ock en bok av fyra regerande kungar, 
däri du nogsam lust och tröst och månghanda finner
till din tidsfördärv (fördriv, jag ärnade säga) 
däri vi finna la bête, triumf, rus, krympa, manelle, 
färgan och munta därhos, styr-volt, karniffel och femkort, 
hypken, pittela-pump, trapeleer och primeer och pikette. 

“Brädspel är ock en lust, i tick-tack och all-bowerie 
damen- och fruenspel, ut-och-in, förkehren, och irisch 
och vad dylika mer är som dig tjänar i övning. 
Lättjan är häruti god, hon kan dig lekarna lära. 

“Djupbesinnade hjärnbrott, höga latiniska fraser
fly som en orm! De villa ditt huvud och kränka din hälsa. 
Vartill studera? Du blir vart doktor, präst eller abbot. 
Är du då lysten å jakt, tarvst aldrig dyrka Diana, 
lystr’ och söka till skogs, fara, ränn’ och göra dig omak, 
våga ditt yngligablod mot björnar och farliga lejon.
Kättja, min ungdoms lust, min dotter och älskliga livsfrukt, 
skall dig föra på jakt som hjärtat och livet må lysta: 
rådjur och hinder av huld, svanvit’ och lena som ullen, 
af sötsockerdrypande mun, röderosende läppar, 
kärliga, sävliga djur, finljuvliga, fogliga tärnor, 
hitsiga, kitsliga, modiga, frodiga, kåta medusor: 
spake som däggande lamm och vilda, som hjortar i brunsten. 
Dess’ äro djuren, oppå dem du skall öva din mandom. 
Astrild vet deras spör och kan dem artliga vängja, 
Astrild snarfota skall din garn uppställa med lämpa. 
Gilja kan han och gildra med list. När Kättja begynner 
blås’ i sitt horn, och hundarna janka, då skall du med hjärtans 
lust och nöje få se huru djuren i garne besnärjas.
Här går’et an. Kön Astrild han fäller och spänner och skjuter.

“Övning i vapen och skaft bemödar ryggen och armar. 
Fäkt’ och ränna må den som har för mycket av hälsan. 
Snart är ett öga sin kos, om bollen springer å klingan. 
Snart är en hals avbräckt, om hästen snavar och störtar. 
Bort med sådana lek där ögon och hals står i våda. 
Dock med måtta så måste det ske: din häst lära tumla, 
skjut’ och ränna till rings så mycket som där uppå löper, 
att du må skyns var’ av adelig ätt och mer än en bonde. 

“Dansa gör ingom ont; dans kan din hälsa bevara: 
dans en hälsobot är; dans lisar allt arbet och omak. 
Ingen om aftonen är så trött han skulle ju dansa. 
Dans’ är en ädele konst, gör gunst hos fruer och jungfrur. 

“Vill du då stormar och strid? Min son skall föra baneret. 
Min Son Rus, uti kannor och krus, uti gruvsamma bolkar
dig skall öva med art och drilla på vänster och höger: 
kommer i fält mot dig en flock av fuktige bröder, 
tappert sätter han an med sådan en iver och allvar 
att han i lisla stund skall fälla de modige hjältar 
som rätt nu stodo käck och köne som oxar i golvet. 
Komme där ho som vill, han vet dem möta med allvar. 
Stå skola troliga bi goda, gamla, välövade kämpar, 
fransman Monsieur Avous och välske Signor Vi-fo-brindis, 
och för all’ ander förut den redlige svenske Gott-år-bror 
jämte den aldrig otorstige tysken, Sauf-du Rein-aus-Hans. 
Bössor och svärd är här intet i bruk för slanger och mörser. 
Morgonstjärnor, fyllda granater och halva kanoner 
gå här i svang store barkenmejere, bullar och bolkar 
fyllda på brädd, djupa tumlar och humpar och höga bokaler.
Hugg, stick, slå vari långt härifrån (dock somliga bjässar 
finnas ibland som knappt kunna låtat och hava det laget). 
Krut och lod är här intet i bruk: man sätter istället 
klart rensk vin, bacheracher, en mentzer och ljuvliga necker. 
Rinkhauwer, moskateller af gudarna drickes och älskas, 
spanska därhos, alikant, blank bastard, och söta kanarier. 
Petersimens, stark frontiniak och fransk vin i nödfall. 
Jämte klaret, hypokras och flerhand’ lystliga drycker. 

“Sedan är ock gott öl som Rus skall bringa på banen: 
Brunsvigs mumma, possnäll, garley, och Halbersta’ bryhan. 
Zerbest- och rostockeröl, Fyns mjöd och västgöta mölska, 
knisnak och rumeledois; men bort med kuckuk, och rastrum. 

“När nu blåses alarm och dundras i trummor, och pukor: 
lösen är given: Holà Rundà-rundà-dadinella!
Sätter i bröstet tillika, Gott-år-bror och Sauf-du-rein-aus-Hans, 
högre flygelen kommenderar Monsieur Avous, den 
vänstr’ in furia svänger häran colonel Vi-fo-brindis. 
Här gäller an: halvt, helt, sätz an, in floribus, hals auf: 
korl-morl-puff, in ein Schluck, ohne tuck, ohne schmuck, ohne bartwisch, 
more palatino, tre-på-ra, ne gutta supersit! 
Här sätts an uti kors och i kvär, oppå rad och i runden, 
här sätter an var oppå sin man, här sturlas och stormas, 
här är buller, och här är gny, här sorlas, och ållas. 
Här mån barkenmejer herümmeregahn, med de diupa, 
halvmanshöga bokaler, och herredryckshållande bolkar. 
Artilleri bringes an, kritvita brabandiska pipor 
jämte det allerskönste verginska tobak som i staden 
finns. Här är eld, här är lunta, giv fyr, lät gnistra, lät röka.
Såsom i Nobis krog de nu sitta bland eld, uti dimman. 
Rus går om här, han manar, och trugar, han hörter och yrker
intill dess att striden är all. Av de modige kämpar 
raglar här en, en staplar, en stupar, och falla de hopvis. 
Välter här en i bänk så ränner en huvud i väggen. 
En ger upp andan och allt, en somnar och kivar en annan. 
Annor gråter, och ler den tredje. En sitter och kväder. 
En plägar älskog och bannas en annan om alla sjutusen. 
Summan är det: när alla ge tapt och spelet är ute, 
prisen han är då din, dig hembärs seger och ära. 
Drick till dager är livs och sömnen rinner i ögon! 
När som solen han är uti närmaste trappa til uppgångs,  
lägg din ögon ihop, då kommer sötaste sömnen! 

“Gör dig alls intet kval, var alltid lustig och sorgfri: 
Akt’ icke fåfängt ros eller last för skam eller ära!
Ära så väl som skam äro wind och namn utan ingäld. 
Gör vad dig rinner i hug, ty dig och dinlika funkar 
skriven är ingen lag, för larvor löpa små gossar.
Bönder och dylika pack man plägar skräcka med lagen. 
Spindelen i sin garn bestrickar spinkote myggar, 
getingar snorra sig ut, och slippa de brummande bromsar. 
Sådan är allmäna lag: de fattiga fastna, besnärjas,
stolta och stora gå fri och slippa de trotsiga drottar.

“Nu min Herkules, kom, utan högre betänkande följ mig! 
Vägen är jämn och bred, bland rosor och ljuvliga liljor 
makliga rinner han hän genom ängar och fuktiga dälder. 
Skogen är lustig och kvistarna full av kvittrande fåglar.
Allsköns fruktbara träd, pomeranser och kandiska druvor,
allstädes här och där vid vägen å bäckarna finnas,
Många små menlösa djur man ser där spelande springa, 
källor och levande vatten, fördelt uti många små bäckar, 
ruska så saktliga fra mgenom blanka små glittrande stenar. 
Den svala västvind surrar ibland och raskar i löven, 
spridand’ en ljuvelig lukt av blommor och hälsosam’ örter, 
susar i saktan dön, uti skuggan, och lockar i sömnen. 
Allt är täckt vad här ögat ser, och fötterna träda. 
Kom, kom Herkules, kom! Utan högre betänkande, följ mig!”

***

Herkules övertalt, som en ung och hitsiger herre, 
var uppå språng, steg till, och ville nu följa fru Lusta: 
I det en annan kom, i frus hamn, mänskelig ansedd 
dock icke människa, men en trofast ädel gudinna. 
Hon var sedig uti sin gång och vördig av anseend, 
viktig i later, full med allvar och ärlig av uppsyn.
Brun under ögon’ och bränd av solsken, mager av hulde, 
renlig i dräkt, snövit, av silverblänkande klädnad, 
slätt och rätt och skär på det ärliga gamla maneret. 
Denne lät up sin mun och talte med allvarsam ordom: 

“Hercules, ädel av ätt, till ära född och erkoren, 
vart vill detta? Se till, statt stilla, betänk dig. 
Vet du ock ho den är, den med dig snackar i löndom? 
Denne, dess pipa så sött dig flistrar och lockar i drömmar? 
Tag icke lättliga råd av den dig icke bekänd är. 
Denne som för dig stod, den du mentst vara gudinna 
är ifrå Stygia putt, hin stygges dotter och alster. 
Lusta ger hon sig namn, fru Lasta med rätta mån heta. 
Dock om laster och skam äro lust, om lust står i odygd, 
billiga med allt fog, mån hon sig kalla fru Lusta.
Vad giver hon för råd? Gud trösta den där oppå liter! 
Hon! Hon leder en väg både jämn och bred utan omak, 
gent rätt fram i fördärv. Han glider all makelig utåt 
lutande, lätt till gångs, men bratt, och brattar’ åt ändan, 
intill dess där är intet mer håld. Den resande måste 
ränn’ och ränna till dess han störter och stadnar i avgrunden. 
Där honom harm, jämt ånger och ve och evarande jämmer, 
samvetesagg och kval, den odödlige masken och elden 
möta med öppen gap och anamma till eviga plågor. 
Vakta, min vän, se till, se denne blir ändan å fröjden 
som dig denne så skönt avmålar och bildar i sinnet! 
Nej, min son, icke så. Till sällhets paradis ingen 
nåkas i så måtto. Sömn och rus och lekar och löje, 
föra dig inte där in, men idkesamt arbet och omak,
nycktert leverne, lust till ärlighet, allvare visdom, 
leda dig in uppå min’, det är, dygdenas steniga fotspår. 
Min väg han är uti förstone trång, bland stubbar, och stenar, 
muddig och ojämn, djup och beväxt med tistlar och törne,
bär allt uppföre stält, mot våndliga klackar och kyfter 
tills emot ändan där dig trötta och klivande möta 
Styrk och Tröst. De räcka dig hand, de stödja, de lyfta 
intill dess din fot är fästad och stadder å banen 
som sedan även, och god, dig förer i salighets hallar. 
Här bliver omak och arbete lönt, din möda bekrönes 
med obegripelig hugnad och fröjd samt eviga lisa, 
oförvanskliga nöjd och glädje ditt hjärta belysta. 
Du då finner i höjderna nåd och täckelig ynnest 
hos både kvinnor och män, du fägnas och äras av allom.

Fröja med hennes son, dem fly som paddor och ormar.
Fröja med hennes son äro farliga, skadliga gäster. 
Ljuvliga träda de till men svika med ånger och ymka.
Hälsa, med mod och blod, gods, penningar, heder och äran 
stjäla de sinom värd, och drivan å lykton ur husom. 
Armod och hån och spott, ont samvet och kränkliga plågor 
leva de den dem hyser, och den dem främjar och älskar.
Så löna de! Bort, bort, med sådana gäster ur huset!
Astrild sägs vara blott och blind, dock snäller och hurtig, 
liten av växt, med bloss och pilar och båge beväpnad, 
snarfotad och försedd med flyktiga gyllene vingar.
Sant är’et, han är blott utav blygd, skamnaken av ära, 
blind uti vett men klok och snäll uti lister och arghet, 
liten och lätt utav dygd, en olycksfågel av upphov.
Läm honom vingarna, bräck hans båge, gör pilarna stumpa: 
släck hans fackel och eld med arbet och ärligt uppsåt. 
Fly, och fäkt’ icke mindre å rygg (som tatarnas sed är).
Driv bort Lättja, så trivs icke Kättja, så svinner ock Flättja. 
Rus kör härut med tummel och sus och hans yrene sällskap.
Ty där Rus håller hus där dväls icke visdom och frode.
Ingen dygd upprinner och gror vid vin och i glasom. 
Visdomen haver sin vist i dy torra, så säga de gamla. 

“Dagligit överflöd uti mat och i dryck höver ingom 
visan man. Förnuftenes anda det dämpar och kväver. 
Vin är en kvalm, ett moln uti druckne mans vimlande hjärna, 
som den skära förnuftens sol, så styggliga dunklar, 
dunklar i töcken, i vanvett, i dårhet och barnsliga fånsko,
ej käre si, huru täcker är Rus, när läpparn’ och ögonen drypa,
där han vagglar här om, full-stinner han stäner och stankar; 
där han sitter, ej vet vad han talar, vemar och älas. 
Pigorna le där i vrån och drängarna smystra på golfet. 
Barnen gråtande löpa med rop, “O Möme, si busen!” 

“Vet du vad ändan han är? Huru frossare leverne lyktas?
Såsom en oxe beskärd til offer: han gödes å stalle, 
rundelig intill dess han, prydd med kransar och blomster, 
föres uti stor ståt, föregångande trummor och pipor, 
till en faselig ort där altar och eld honom bida. 
Där ljuter han sin död av slaktareklubba bedövat. 
Där bliver han dels bränd, dels kräsliga kokad och äten. 
Dyrt måste han sin brädsl’, sin rykt’ och havra betala. 
Rätt oppå dylika vis går’et an med svärmare levnat. 
Dagliga rus, uti sus, banketärning och kräsliga gästbod,
harpor och spel och dans, lättfärdiga lekar och nattgång 
ett sinn, uti lika måtto, de dyrliga måste betalas. 
Klagan i gråt, med jämmer och ack, bliver ändan å leken. 
Därföre, statt du nykter, opp å din vakt: dina tankar, 
anslag och ord, dina gärningar alla du grunda på Guds bud. 
Gud han är ärones Gud, Guds ansikte lyser oss äran. 
Äran är dygdenes rot och dygdenes grundval är äran. 
Dit måtter all Guds lag, den oss allom i själva naturen 
fast inpräntat uti vår själ och samvete lyser. 
Är nu vår själ utan skäl eller äro vi fänad och bestar? 
Släcka vi själv vår eld, och dämpa det andliga ljuset, 
det som oss skaparen i vårt bröst, haver eldat och upptänt 
till vår salighets lysn och ledsn. Huru? vilja vi själva 
vända vår ansikt’ ifrån Guds ansikt och sänk’ oss i mörkret?
Vad bliver av vår själ, den Gud oss själver har inblåst? 
Ack! den ädele själ! Den vi så förbarmliga störta! 
Vad bliver av vår hamn och människonamne vi fördom? 
Vad bliver av Guds belät’, av skaparen tryckt i vår hjärtan? 

“Nej, min Herkules, nej! Den vägen han tämer oss intet. 
Dygdenes stig synes trång och mörk, dem latom och blindom: 
är dock en här-stråt, den Gud själver han lyser och leder. 
Vari består då dygd medan dygden är själenes hälsa? 
Dygd är att älska sin Gud, hans bud och stadgar at hålla; 
Dygd står i rättvisa, där var och en sin rätt bliver ägnat.
Ingen af ingo beskadd till lem, liv, ägn eller ära. 
Dygd lider intet våld, över-ävl hon styrer och ågång, 
lider ej arman man förtryckes av högmod, och orätt. 
Dygd är utsräcka sin hand, till styrk dem usla betrycktom.
Dygd står i fagert mod, gott levern’ och ärbara seder, 
nykterhet och ren själ, uti tukt och okränkliga kyskhet. 
Dygd står i vett och i plikt: huru, var, vad, när, hurulunda, 
varföre, vart bör ske, ty dygd vill grannlaga lämpas. 
Dygd vågar inte på slump, dock slump botas ofta med snille. 
Dygd söker råd, flyger inte förrän hon koxar och huxar. 
Dygd flyr lögn. Där lögn kommer in går dygden å dörren. 
Luftstreck, storspräkeri, lama salbader, irrige hjärnvärv:
dess’ äro skändlige fel, som bringa sin herre på skammen. 
Dygd med skämt sig täckelig gör uti tid och i ställe: 
tager och ger med hov så mycket som ärone likar, 
allt utan agg; utu lag vari långt bort galla, med galnu. 
Hov är i allting bäst, plump stickenhet anstår en narr väl. 
Dygd lider ingen spott, för nesa då väljer hon liv-laat.
Dygd står i mannamods styrk, sig låter av ingo förfära: 
motgång, sorg, fejd, vatn- och eldsnöd, dunder och döden,
aktar hon allt för lek, hon vinner och segrar i döden. 

“Ser du, min Herkules, den gudomliga dygdens höghet? 
Dygd är en själenes skatt, där guld och penningar allea
ej måge liknas emot, är ädlar’ än dyrbara stenar. 
Märk, min son, som dygd sig grundar å Gud och i äron. 
Så är och ingen dygd som icke beror oppå visdom: 
vett är dygdenes ljus och visdom är dygdenes öga. 
Vett hörer arbete till, vinns ej utan idkeligt omak. 
Allt vad drävligit är, vad högt, och i kostliga värde,
allt vad prisligit är, vad lov och rosande, värt är, 
allt giver oss vår Gud genom idkesamt arbet och yrkan. 
Lärdom av idkna, men visdomen avlas i lärdom.
Lärdomen är ett frö därav visdom gröder i hjärtat. 
Märk det: visdoms fader och moder är arbet och lärdom. 
Farlös och morlös tynes han av och trånar i vanrykt. 
Själen i allom är enahand art, utav himmelisk ädli: 
skillnaden är att den ene, som glömd, blir liggand’ i stofftet. 
Där den andre tags opp, hon vaskas, hon skires och krattsas, 
glättas och igravs allrahand prydliga form’ och figurer, 
sådan är skilna’n oppå den själ som är lärd emot olärd. 
Själen i människokropp som en eld förborgat i flinto, 
finner hon ej sitt stål så gnistrar hon aldrig i blysning. 
Kåtkarla, torpare, träler och allmänna pack bruka själen, 
int’ ann’ i ställe för salt, att kroppen han icke må ruttnas. 
Själen är var mans ägnd, men blind och bunden i mörker. 
Visdom är själens sol som töcknen skingrar och dimman.
Att hon skynliga se kan vad henne tjänär och höver. 
Du är ej lärd, tro du inte du vet vad rätt eller orätt, 
gott eller ont är i sanning, ell’ eljest i skinliga måtto; 
proven är konstrik, skyns oft flärd uti glimmande gullglans. 
Vill du nu säga min Herkules, mången är lärd: men en åsna, 
toker i allt det han talar och gör, en tölper i gästbod, 
dock är han lärd. Nej, Herkules, nej. En sådan är olärd. 
Fast honom flödde Latin över öronen, ned oppå skägget, 
den sina seder och ord, sina lyster och anfödda sinne 
inte vet håll’ uti töm, styra, fogligen hyfsa, regera. 
Han är en olärd man, vare doctor, ell’ heter magister.
Än är’et ett, som märkligit är: om än allhanda lärdom, 
allsköns dygder, och himmelsk vet ditt hjärta bekröna, 
och den ädele mildhet allen hon fattas i kronan,
så är’ all’ övriga dygder av intet ljus, utan anseend. 
Jag sad’ i förstone, Gud är dygdenes grundval och upphov. 
Nu, vad är Gud? Gud är god, och själva godhetenes ursprung. 
Där icke röns något gott, där är ingen Gud eller ära. 
Dygd utan dadlige mildhet en dunst är, en målning i vatten, 
skugg’ utan kropp, en fyllning av vind, et hliom och ett nordblys. 
Födder är ingen man för sin skull allen hit i världen, 
för sin omätliga lust eller allstundstörstiga svalgs skull, 
fått haver ingen liv. Ty såsom plantor och örter, 
fänat och fågel och djur i skogen och fiskar i vattnet, 
alla till människotjänst äro skapad’ och ärnad’ av Herren.
Så är ock mannenom man, till fromma den ene, den androm 
ordnat av Guds försyn, den lägre skal tjäna den högre: 
torftiger avla bröd af rikom, med tjänster och slöjder,
stora befrämja de små, den högre skall hjälpa den lägre. 
Därföre lev ock du så att andra må prisa sig sälla
av dina mildhets frukt: var allom nyttig i världen. 

Tänk ock, Herkule, på din ätt och adelig härkomst. 
Mången av nedträdd rot och oaktande fnöskote stubbar 
spritter här ut, skjuter opp, får löv och kommer i blomma. 
Mången av fattigt blod, utkommen ur taklösa kåtor, 
stiger allt uppåt, och upp, genom dygd och berömliga dater, 
till det yppersta mål, utav heder och adelig höghet. 
Finns däremot ock den, som högt opp i rika palatser 
boren i silkessäng av Gud välsignat i vaggan, 
fjärran av hedenhös, vet leda sin adel och anor, 
men det klageligt är så nyttjar sin adel och anor 
att han i ställe för ros, för pris, för heder och ära
gagnar sig hån och spott och allsom största vanära,
lidas av ingen man men av alla begabbas och hatas, 
allom en överlast, och jorden en avrapi-börda. 
Icke så du, min son. Din plikt du tager å vara, 
vetandes att en man sina fäders titlar och anor 
håller i värdigt pris, och i ing’handa måtto befläckar, 
inte benögd med det att de hava bragt dig i ljuset 
utan att du samma ljus med ditt ljus vidgar och ökar.
Såsom en lampa sin eld förkovrar och lyser i mörkret 
allt medan hon sin späds’l och näring njuter av olja.
Så vill och adels stånd med övning av adliga dygder 
hållas uti sin glans: tryter här af dygdenes olja.
Släckt bliver adelsglans, och lampan hon tynes i mörker. 
Snöd är en ädelman, den själv sina dygder ej adla.
Snöd är en ädelman, den morskvädet adlar allena. 

Sist vill du betrakta den aldrig vilande tiden. 
Ungdomens år uti brunst rasa fort, som en ilande virvel, 
åldren i mjugg, omärkt, saktsmilande, smyger i ställe. 
Varföre giv god akt oppå glaset, att tiden i vimsku, 
ej löper hän, men lär och gör vad gott är i tida. 
Tänk vad ett osnyggt djur, en gammal och dygdelös man är. 
Ålderen har sin vank: när stöd och stolparna bugna, 
gavlarna luta fram ut och väggarna slå sig i rämnor, 
taket gristnar i dropp och huset begynner at braka, 
kvarnen har ingen gång eller gny, och fönsterna mörka, 
malört utur var knut, döva nässlor i springorna växa,
hanan å gyllande brand, springer inte mer om, lokar halsen, 
lyder allsingen vind, men hänger och hotar att falla, 
harpan hon är förstämd, lyder intet, strängarna snarra;
då är i samma palats slätt lust mer, fröjden är ute:
gästebod, harpor och dans hörer upp, både tjänsthjon och husbond’ 
tänka sig om huru de må huset och härbärge rymma. 
Sådan är människokropp: när åldern kommer och åren 
kröka din hals och rygg, både händer och huvudet darra, 
knän bliva styv, din fot han vacklar och du måst’ på siston’ 
trefotat hjälpa dig hän, som barnen i början, å fyra. 
Vinterblommor uppå din kind som saftlösa plantor 
gro och gråna med hast och hösten i huvudet hyser, 
håren flytta dig av som vissnade löv utav aspen, 
skallan snöd blicker ut där nu spela krusade lockar, 
tänderna fall’ och falna där hän de kvarlevda stumpar 
vinn inte mala sin mäld; men målet de märkliga stympa; 
öronen dövna sin kos och hörseln hon tappar och tyner,
ögonen dunkla sin koos och synen molnar i mörker,
krafter och allt fyker hän, och döden kikar ur ögon: 
vett och sinne gå bort, fördvälmas i dvas och i glömska; 
döden är yttersta målet, i dy vi samkas och ändas.”