Jag kan med rätta bli anklagad för att ha övergivit denna blogg under sommardvalan. Det är lustigt hur man blir mindre produktiv under de stunderna man har mest tid på händerna men jag tror att de flesta kan känna igen sig i semestertidernas lojhet. Någon annan ursäkt har jag inte, fast det ändå hänt lite bakom kulisserna, främst med påfyllningen av antologisidan på svenska.
Hursomhelst är det med en viss skamkänsla som jag inte fortgått med dessa diktanalyser, så nu ska jag försöka börja låta detta komma till rätta igen. Denna veckans dikt hade jag ursprungligen tänkt lägga upp kring den första veckan i juni, i samband med skolavslutningstiden, men den får komma nu–lagom till skolstarten–istället. Som gymnasielärare kan jag inte riktigt slippa upprymdheten kring studenten, fast jag tycker att den är väldigt överdriven och ofta pinsam.
Ändå har jag en viss vördnad för tillfällets symboliska laddning–en innebörd som uppmärksammas ganska sällan men som ändå känns djupt ner. På något sätt representerar utträdet från skolans värld ett väldigt fördröjt men definitivt slut på livets mest fantastiska skede: barndomen. Det är plötsligt då som om en del av den trygghet och vårdnad som samhället tidigare förlänat oss försvinner. Vår ynklighet inför världen blottas för första gången och dess vimmel känns större, mörkare, mer oviss.
Men med denna farväl kanske ändå ett större och mer betydelsefullt utbyte: insikten att vi för första gången kan vara mästarna av våra egna öden–att vi är utrustade inte huvudsakligen med kunskap, utan med ett driv–en stridsanda–som är beredd att gå denna stundvis antagonistiska värld till mötes. Det är detta som har motiverat valet av veckans dikt, Till min son av Oscar Patric Sturzen-Becker–på sin tid känd under författarsignaturen Orvar Odd. Han är ytterligare en numera nästan helt bortglömd gestalt från vad var en gyllene ålder i svensk och nordisk litteratur. Jag hoppas att jag kan göra ett litet bidrag så han inte faller i total glömska.
Form
Parrimmade, fyrradiga strofer. Versen är stigande med blandade anapester och jamber. Notera även den återkommande medialcesuren vid radernas sjätte och sjunde stavelser.
Till min son
(då han lagerkröntes vid Fil. Doktors-Promotionen i Lund 1865)
Det är sol över livet, likt en junidags färg
över bygder och kornfält och skogar och berg,
likt en junidags gullglans på sprittande sjö,
på syrenernas klasar och liljornas snö.
Det är blomdoft och hälsa i middagens vind,
som fyller dina lungor och smeker din kind,
och det spelar genom lunden,–vad nyfött liv däri!
Det är en tusenstämmig pastoralsymfoni.
Det är sol över livet; vad fröjd och var fest!
Njut dagen, den flyktande, som du kan bäst!
I lagern kring din hjässa bind friska rosor in,
töm sorglöst pokalen och svärma och brinn!
När glädjen så dig nalkas en flyktig sekund
att trycka helt självmant en kyss på din mund,
håll henne fast, slå armen om tjuserskans liv!
I nästa stund förgäves du smäktar: “O bliv!”
När ett ögonblick lyckan invid dig slår sig ner
och med bägaren rågad dig ljuvt i ögat ser,
tremännings drick, och hellre för djupt, än för smått!
Buketten re’n är borta förr’n timman förgått.
Med stift och griffeltavla beräknar du stjärnans ban
och vädren hur de växla från stiltje till orkan.
Ej räknar du din morgon med all din visdom ut,
-–i dag är glans på livet, så sola dig och njut!
Ty ett står för oss alla oeftergivligt fast:
på trolös våg vi drivas av blinda vindars kast;
kölen är vår och rodret,–en järnhand därom spänn!
men anden, som fyller seglen–herre för sig är den.
Och där komma, hur allt sig vänder, där komma för envar
dagar, då fästet mulnar och stormen uppåt drar,
då över livet faller en skugga tung och bred,
och midnatt sjunker i förtid över rymderna ned.
Då det knakar i varje fogning av vad stolt du har byggt,
då det brister och faller i spillror vad du trodde så tryggt.
då livets väldiga allvar med sitt ek Theon anangkä
fattar dig i din skuldra och trycker dig i knä.
Då,–-om du yngling varit med eldig själ och håg,
och vetat att njuta livet, när glatt det för dig låg,
då vet, att vara ej mindre i prövningens stund en man!
Envar kan ärligt kämpas, om han ej segra kan.
Då vet, att lyfta ditt sinne över ödena högt,
att åter resa din nacke, om ett ögonblick krökt,
att åter lappa ditt segel, om slitet i kras,
att åter trotsa vågen och stormarnas ras!
Då vet, att söka och finna i ditt hjärta, i din barm,
den heliga kraft som dövas av inga åskors larm!
Tag fotfäste åter som en stridsman, båld och god,
med oförvillat öga och med oförryckt mod!
Ty på vandringen genom livet, vart helst, hur helst det bär,
väl lärdomen, konsten, snillet, en herrlig vägkost är,
men modet, mannamodet, som ger bedriften stål,
dock bäst av allt och säkrast dig förer till resans mål.
Där alla böckers vishet ej längre räcker till,
där hjälper att din vilja det riktiga redligt vill,
och där din tanke tröttnar, där lär du efter bli
om ej i ditt bröst det sväller av ädel energi!
Träd därför ut i världen, ej endast lagerkrönt,
-–det rustar dig ej för livet, om än det pryder skönt,–
men träd därut i pansar, att striderna bestå,
till handling handen knuten: “Friskt mod, I gossar blå!”
Analys
Dikten författades till Sturzen-Beckers sons ära vid filosofie doktorspromotionen i Lund år 1865. Glädjeyran vid denna högtid gestaltas i diktens början genom idylliska landskapsbeskrivningar. Dock antyder poeten redan från början tillfällets flyktiga karaktär:
Det är sol över livet; vad fröjd och var fest!
Njut dagen, den flyktande, som du kan bäst!
I lagern kring din hjässa bind friska rosor in,
töm sorglöst pokalen och svärma och brinn!
Dikten vänder sig sedan till att handla om ödet. Vi kan omöjligen bemästra den men bör ändå inte låta oss kuvas av den:
Ty ett står för oss alla oeftergivligt fast:
på trolös våg vi drivas av blinda vindars kast;
kölen är vår och rodret,–en järnhand därom spänn!
men anden, som fyller seglen–herre för sig är den.
Kunskap må vara viktigt, men det är främst inte ett inskärpt vetande från skoltiden som utrustar oss inför världens motsättningar–det är mannamod, en mer instinktiv och själslig stridsanda som tar över vid dessa tillfällen. Det är detta som åberopas i den grekiska frasen ek Theon anangkä (en väldigt osäker översättning skulle vara “utav nödvändighetens gud(inna)”):
Då det knakar i varje fogning av vad stolt du har byggt,
då det brister och faller i spillror vad du trodde så tryggt.
då livets väldiga allvar med sitt ek Theon anangkä
fattar dig i din skuldra och trycker dig i knä.
Då,–-om du yngling varit med eldig själ och håg,
och vetat att njuta livet, när glatt det för dig låg,
då vet, att vara ej mindre i prövningens stund en man!
Envar kan ärligt kämpas, om han ej segra kan.
Ju mer man läser blir det uppenbart att dikten hyllar någonting krigiskt i människan. Detta blir kanske tydligast på slutet, vilken åberopar Esaias Tegnérs hyllningsdikt till Karl XII. Se här hur studentgossarna förädlas till karoliner:
Träd därför ut i världen, ej endast lagerkrönt,
-–det rustar dig ej för livet, om än det pryder skönt,–
men träd därut i pansar, att striderna bestå,
till handling handen knuten: “Friskt mod, I gossar blå!”