Till Själen
Själ lilla,
stilla.
Fladdrerska,
pladdrerska,
än en minut,
flämtande,
skämtande,
njut.
Du vet vad du lämnar,
ej vart du dig ämnar.
Ack, bort i en öken
där kring dig, blott töcken
och skuggor du ser.
Själv, blott en skugga där svävande,
bleknande, bävande,
leker du,
smeker du
aldrig, aldrig mer.
Svenska språkets vackraste dikt? Ja, en värdig kandidat åtminstone. Dikten är i själva verket en tolkning av en dikt skriven av den romerske kejsaren Hadrianus (76-138 e.Kr.):
Animula, vagula, blandula
Hospes comesque corporis
Quae nunc abibis in loca
Pallidula, rigida, nudula,
Nec, ut soles, dabis iocos.
men översättningen är uppenbarligen så pass fri att den kan ses som ett verk i sig.
Frans Michael Franzén, litterärt aktiv mellan 1700-talets slut och 1800-talets första hälft, var en finlandssvensk skald, mest känd idag för de psalmer han författat. Han var också en flitig poet som kanske bäst kategoriseras inom den svenskspråkiga förromantiken.
Men känner vi igen något av detta här? Vad i den är förromantiskt i sådana fall? Vad är kristet? Vad är nordiskt? Uppenbarligen är den främsta förklaringen bakom denna säregenhet att dikten skrevs av en romersk hedning för över tusen år innan Franzén levde. Men om vi jämför denna översättning med andra tolkningar av poesi från antiken kan man nästan alltid känna igen översättarens tid och omgivning i språket–i hur tolkningen skanderar, hur bildspråket ser ut, i de ord som används. Man kan inte riktigt göra detta här. Om vi hade läst denna dikt utan att veta vem upphovsmannen var skulle den lika gärna ha kunnat vara skriven av en medeltida mystiker som en tjugotalets nihilst.
Det första man slås av är diktens starkt musikaliska klang, men analyserar vi metern märker man inget uppenbart mönster: det är en blandning stigande (jamber) och fallande (trokéer och daktyler) versfötter med rader av varierande längd. Jämför därefter den första strofens fåordighet och fåstavighet
Själ lilla
stilla.
Fladdrerska,
pladdrerska,
än en minut,
flämtande,
skämtande,
njut.
med det andra styckets mer utsvävande karaktär:
Du vet vad du lämnar,
ej vart du dig ämnar.
Ack, bort i en öken
där kring dig, blott töcken
och skuggor du ser.
Själv, blott en skugga där svävande,
bleknande, bävande,
leker du,
smeker du
aldrig, aldrig mer.
Franzéns egna indelning av dikten i två strofer är genialisk. Motiveringen till detta är att skilja på innehållet och tonen i respektive strof samt låta strofernas respektive rytmik framhäva detta. Den första är knapp för att innehållet är också det: ty vad annat finns det för själen att göra i dödens stund än att tiga och njuta av dess sista minut? Notera hur själen beskrivs på dödsbädden: den är ‘liten’ och “stilla”, obetydlig (“fladdrerska”, “pladdrerska”) och kortvarig (“minut”).
Annorlunda är det i den andra strofen där diktaren träder mer in i bilden för att adressera själen som tyst inväntar dödens befrielse. Denna strof är mer resonerande men inte mindre musikalisk för det.
Franzén må väl ha varit en from och orubblig kristen, men man känner vid diktens slut att han han måste ha åtminstone tillfälligt övergivit en kristen övertygelse av livet efter döden för att skriva detta–dikten är så laddad med en genuin och personlig lidelse. Franzén försöker inte inbilla sig hur Hadrianus kände och tänkte–känslan av salig osäkerhet inför döden känns snarare helt översättarens egen.