Gunno Dahlstierna (1666-1709)

Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”

Kungaskald

Kungaskald

Denna webbsidas förord till vederbörande dikt:

Förutom en inskannad version på Runeberg finns, mig veterligen, denna dikt ej någon annan stans på internet. För egen del har jag transkriberat den från en gammal faksimiliekopia och sedan förnyat stavning och skiljetecken samt lagt till några eventuellt användbara fotnoter som kan förklara exempelvis ord och uttryck av dialektalt ursprung eller som annars är för ålderdomliga för att förstås av en samtida läsarkrets. Jag anser själv att detta gjorts utan att ändra originalets originalets vitalitet på något sätt. Det återstår dock huruvida läsaren instämmer i detta.

Indelningen av dikten är helt min egen. Jag tror knappast att någon läser denna dikt i sin helhet vid en sittning och i sådana fall kan det vara behjälpligt att stötta sig på den. De ställen där dikten skriftar från en episod till en annan tycks i vilket fall som helst vara ganska uppenbara. Så här lyder indelningen:

Del 1 (1-53): Poetens oförmåga att dikta om konungens död. Musorna åberopas. Poeten tillrättavisas av Thalia. Redogörelse för monarkins framkomst och Karl XIs dygder.
Del 2 (54-94): Karl XI talar på sin dödsbädd till sin familj. Karl XI dör.
Del 3 (95-136): Svea samt dennas sorg efter konungens bortgång skildras. De fyra ständerna samlas. Riddarens tal
Del 4 (137-164): Prästens tal.
Del 5 (165-207): Köpmannens tal.
Del 6 (208-245): Bondens tal.
Del 7 (246-268): Karl XIs begravning. Karl XII tröstar Svea.

Allt detta egna arbete har utan tvivel medfört att nedanstående text innehåller många (förhoppningsvis mindre) slarvfel som skett under transkriberingen. Om sådana fel negativt påverkar upplevelsen av denna dikt beklagar jag, men om ni är villiga att påpeka dessa fel kan jag gå tillbaka och rätta dem.

Kungaskald

Stormäktigaste, allranådigaste KONUNG,

Se, milda Sveriges KUNG, ned av guldtronen höga
till dessa tunna blad: tag med blid hand emot
och stärk de blöde rim och mig med nådigt öga,
dem underdånighet brett bägge för din fot.
Jag vet bå skald och sång vi duga bägge föga
att visas fram för den som styrer jordens klot:
det är ej kungalikt, som faller näst vid plogen,
och har mitt bondekva ej annan mor än skogen.

Men om vad kungar givs, vad Herrens smorde taga,
allt majestätligt sig skulle kunna te.
Ho finns bland alla de, där skatt och skulder draga
en undersåte, som slik gåva kunde ge?
Men liksom solen plä sin ljusa stråle laga
sitt ned i djupan dal och åt gräshoppan le,
som alla kungars kung åt barnens lov sig gläder:
min konung, gör ock så: hans ställe du beträder!

Så skall min harpa, som med hopp och tvekan tvistar:
som nu i stridan ström sin tåreflod utgjöt:
som min kungs herrfars grav besjunga sig fördristar
nu på bojkläddan lur, nu på en enslig flöt
sig en gång stämma om och sina ljuda kvistar
sin pipelek uppdra i gäll trumpetarstöt
om gudars gästebod vid Karl den tolftes gifte,
och om hans hjätemod, och sälla vapnaskifte!

Eders kungl. majestäts underdångaste och tropliktigaste undersåte,
G. Eurelius

DEL 1 – Poetens oförmåga att dikta om konungens död. Musorna åberopas. Poeten tillrättavisas av Thalia. Redogörelse för monarkins framkomst och Karl XIs dygder.

1.
Du förr så långan tid lycksalig, Svea rike,
sätt dig ned klädd i säck, strö aska på ditt hår!
Den sorg dig nu kringvärvt ej nånsin haft sin like:
din konung är nu död: ty för hans dyra bår
lät flöda som en ström ditt ögas pärledike:
en så stor ofärd är att lida alltför svår!
Ho är vid denna nöd som ej i tårar smälter?
Ho är som så stor sten utav sitt hjärta välter?

2.
Utgjut din klagegråt på gator och i gränder,
att berg och dalar dig et jämrans genljud ge:
hopsamla till stor kvid de sorgsne Svea ständer,
hopkalla åkermän till ack och mycken ve.
Ja, alla riddare lät komma fram i sänder
som ännu trängta att sin tappra hjälte se.
Ack! ej i livet mer, som honom vi sett hava
men sista gång, o nöd! så som han drags till grava.

3.
Vår hjälm, vår kronas skydd, vår sköld, vår kung och herre
som oss till ömnigt gagn bord’ leva tusen år.
Tänk på, vad kunde vi oss väl förmoda värre?
Han skiljes från oss i sin ålders gröna vår!
Det kval är döden likt för stora män och smärre
som uppå Atlas ö av detta djupa sår
gå nu vanmäktiga, och sin botlösa skada
i hjärnans heta å de salta floder bada.

4.
Hjälp, Gud, när jag beser ditt hela regemente:
kung Karl, du karlakung, som utan like var!
Så då när svenska män i harnesk rede spänte,
då så mång sven sitt liv till dina tjänst frambar.
Som sen då du oss gav, därpå vi länge vänte,
den rolighet som oss allt sen omfamnat har,
så blir min svaga syn som snö i branta lider
den våresolen varm i strida bäckar sprider.

5.
Ty unn’ mig, konung stor: du Sveriges dyra hjälte,
få för din höga bår min harpa lägga ned.
Du, som med manlig arm din fiend tappert fällte
i örlogs tid och sen, vad ditt land torfte ved,
i fredsens gyllna stund väl om ditt hus beställte!
Du, vilkom gudlighet var städs en medfödd sed:
se huru hjärta, hand och mun i tyska skogar
långt bort för ditt beröm sig underdånigt bogar.

6.
Men törs, förmätna skald, du dig det mod tillvita,
att din fot träda djärvt fram på så högan ban?
Tig hellre pipa hes, om tystnad dig beflita:
den far ej väl som vill för olja sälja tran.
På gudars griftestad gudlika verser rita
kan ingen utan en fullmogen Pindussvan
som druckit ljuvan must ur sötan Aganippe
och länge varit närd av Föbus sockerknippe.

7.
Kväd du om herders gråt, och vad de hjordar felar,
som södr’ om Östersjön i magert bete gå:
vad ört och vad för rot ulvbitna fåren helar
och vad för boskapssott förmörkad sol plä spå,
och hur med lammen går, när som till alla delar
vår silvermåne vit florkappan drar uppå:
men hur man kungars död för riken skall beklaga
det måste stora män med lärdan mun framdraga.

8.
I nio skaldemör, som kunnen härligt sjunga
om kungars himmelsfärd och furstars ärelov:
upphöjen eder röst, uppstämmen sträng och tunga
för den, som vakta måst, då när hans rike sov:
för den som allt sitt folk från årens dagar unga
försvarade: den och hans barm så höllo av,
att de var en sitt liv för honom hade givet:
vem vålte dock att han ej blev hos oss i livet!

9.
Jag kan för gråt ej mer! I det jag ville vända,
en av de systrars hop sågs just på samma stan
vid sidan där jag satt, mig stode håren ända
för hennes ögons prakt. Den jag ej mer var van,
mig vore mod och blod av häpenhet itända
förr’n hon mig talte till där jag satt under gran
alltså: Vi? Känner du ej mer din vän Thalia,
till den du likväl förr haft lust så ofta fria?

10.
I skogen där du satt jag dig strax kunde känna:
in under torran gren, där du så svåra grät,
har jag hört all din låt: väss upp din stumpna penna.
Dig bör, allt vad du kan, du sorgsna skogspoet,
till din kungs rena lov din sträng och stråke spänna.
Följ samma tonen som rätt nu din giga lät,
ty tuta uti horn och boskapsvisor kväda
vill denna jämrans tid dig länge ej tillstäda.

11.
Uppmuntra allt ditt ljud: du vet, jag är den kvinna
som, blyga skald, dig i ditt uppsåt styrka vill.
Se denna luta an, kan du dig däri finna?
Hon skall dig lära hur din kung en furste gill
ett hjältehjärta drog. Du måste ock hoptvinna
med det allmänna kval din suck, ty tig ej still
och tveka ingalund din konungs ros framföra,
vars saknad denna skog, ja hårdan sten, kan röra!

12. 
De styva Riffels berg i tårar sig utgjute,
då dem förkunnad blev sent om en mulen kväll
dess konungs hädanfärd: de tjocka ekar tute
och varje lapp som rys i norska kalla tjäll,
de smälte snön med gråt på bergen där de sute
och ett varmt stadigt tö uppiste Atlas fjäll!
Där hördes fur och gran i enslig änsglan susa,
och älvars myckna svall med strida strömmar frusa.

13.
Liksom om nattetid, när en i vita laken
sig utklätt har med skämt, fast om han än är vän,
och oförmodelig en ensam uppå baken
ankommer sakta fram, och månen skiner än;
så snart han rörer vid hans kropp där han är naken,
så blir den andra rädd för den snövita sven
ja ofta svåra skräckt, av häpnad stel och fälen
liksom mör åkerjord i höstenatt av tjälen.

14.
Så var mig ock till mods, men då jag mig betänkte,
och hon sig höra lätt så vänligen och väl,
då var den hisnad sen som mig mer frimod skänkte;
så att jag drista mig framdraga mina skäl,
och svara (ty mig gråt båd’ röst och lust fördränkte):
O gudaalster, kom: undsätt min skrämda själ
som nu kan intet ord för snyftan rätt uttala;
kom tala du för mig, du plä mig förr hugsvala!

15.
Hon såg mig gunstigt an så snart jag detta sade,
där jag i skuggan låg och jenkade mitt möv;
en florbebunden krans hon ock på huvut hade
och harpan av och an i vita handen sköv;
strax vid en gråtögd min, att öncka Sveriges skade,
hon så med stilla mål den tunna luften klöv:
Din vilja är helt god men din förmåga svager:
ty giv du akt uppå vad jag dig föredrager.

16.
I forna gyllne tid, då redligheten lyste 
ur var mans ögonbryn, då mjölk vår föda var
och vad det snälla bin i söta kamrar hyste
och vad det gröna fält på breda skuldror bar
och vad för trädgårdsfrukt den vilda skogen viste
och vad för sötma mer den vida jorden drar,
då var husvärd kung och herre för ditt släkte;
ty ingen då för slott och fasta städer fäkte.

17.
Då var ej högfärd till ännu, den man kan kalla
i allt vårt livsbedriv de svagas starka fel,
och ingen girighet fanns bland de barnen alla
men var och en var nöjd med lilla lyckans del.
Då såg man gammal varg och getens unge ralla
i vänligt skämt och lek, och vid ett gladlynt spel,
inunder lövfull gren ljuvt nöje överflödde,
ty avund, trug och våld ännu ej vore födde.

18.
Men rätt så snart som utur jordens djupa klyfta
gulldroppan gliste fram, mullhögens röda barn,
där börja några få utgräva, sälla, dryfta,
uppskura, skrapa rent det gåla blanka skarn.
Strax såg man avunden sig ock i vädret lyfta,
som låg i samma grop nyfödd i lindans garn.
Och som han börja gå och böljan hov på sida,
var spjut och brynja blå därpå han lärde rida.

19.
Då gåve sig först hop ensinta kända gårdar,
dem sött umgänge lärt att hålla stadig fred
och valde sig ut en, som om de andre vårdar.
Den dem till tryggt beskydd i marken väpnad red
ej så mot björn och var, mot lo, mot räv och mårdar
som mot snålt övervåld där sig då vängde ved
den onda hop, som så tillväxte i de tider
att ärligheten blev förtyckt på alla sider.

20.
Nu började man strax de starka murar bygga
med höga runda torn och djupa gravar kring
varinom alla de sig mente leva trygga
som vänskap lött ihop i starkan trohets ring.
strax lärde man ock av den kloka honungsmygga
utvälja för dess här en kung, som den till ting
och förtjänt lön, som ont bedrivet har framstämde,
ell’r och med slipta svärd de bovar efterklämde.

21.
Den största salighet sen alla riken höllo,
när dem av himmelen den given var till kung
för vilkens mannamod de vreda rotar föllo,
då han sitt folk var lätt och sinom fiend tung,
då han dem straffade som raste kring i öllo*
men frommom nådig var, och ur sin rika pung
förgällde deras svett, som rättvisan bistode:
han var, den alle land så som en Gud tillbode.

(*i villo och ondska – västgötsk dialekt)

22.
Då önskade var man: ‘O att dock måtte leva!
ja leve väl vår kung och aldrig döden se,
den oss så mycket gott, ja bröd i fred kan geva,
O! Himmel honom dock odödlighet bete!
Så skatta vi oss städs av alla de som Eva
i ljuset burit fram, de mest lycksalige;
O! att vår överhet här i evigt leva finge,
så bodde vi i ro inunder hennes vinge!’

23.
Så var den trogna folks åtrå och böner trägna:
men himlens fasta slut, som har sin egen lag,
och för dess snöde brott allt kött har täckts tillägna
dess dödsmål, har ock stämt för konungar sin dag;
när glaset ute var, ty föll den folkets fägna,
och oftast då han var dem mest till ljuvt behag:
då lärde man först rätt att låta tårar flyta,
och över allmän nöd i allmän låt utbryta.

24.
Nu mäst den långa rid som väduren och oxen,
ja alla den stjärnehär kringlupit jorden rätt
är uppå samma vis den svenska styrka vuxen
från långan hedentid utav urminnes ätt.
Den mången konung styrt i stora dygder hogsen
som gått all världens väg, den man i jorden sett,
allt intill denna stund, på vilken Sverige klagar
sin makalöse kung Karls livstids korta dagar.

25. 
Se nu hur världens lopp är snöde växelbankar,
där alla människor som koppar, silv’ och gull,
framräknas ut och in, den skatt naturen sankar
och högt värdera vet när räkningen är full.
Så faller den som rår för allt på andra tankar
och gör bå guld och silv och kopparmynt till mull.
Vår egen bräcklighet och fall vill ej tillstädja
att någon under sol skall sig allt framgent glädja!

26.
Ty fägnad blid och sorg från stjärnorna nedsände,
de hänga så ihop i allt vårt väsende,
liksom en länkeked att där dess ena ände
mån löckta, låter sig den andra tappert se.
Och aldrig fanns än där den ena igenvände
en hårsbredds skiljerum mellan väl och ve.
Varför? Som om jorden oss allt stadigt nöje skänkte
så vore icke en som på dig himmel tänkte.

27.
Vad är då människan som vill så modigt braska?
I sins livsbörjans dag hon börjar ock att dö.
Såväl de blödiga som örlogs hjältar raska:
de smälta alla bort liksom en aprils snö,
fast han är än så vit nedfallen. I sin taska
den jord, som gömmer allt, insankar: denna ö
där allt vad andas fått ett ögonblick på vandrar,
har största lust däri att hon ständigt andrar.

28.
Ty allt är födslostund med graven så förknippad,
att endast mellan finns en skör kammardukstrå
som är kring alla liv lösbunden runtom vippad
att dödens stränga våld därvid ej röra må.
Men snällt är denna sno med liten sax avsnippad
sen ej mer övrigt ses än som den salta å
den de kvarlåtne på likstenen låta fall.
Och inom sjutt’ år så ligga de där alla!

29.
Ho är då som ej ser i alla sina fröjder
att människan blir mer av sorger och av låt
än löje känd igen: sig förr’n hon blir upphöjder
och lagd till moderns bröst så badar hon i gråt
sin uppsyns första ljus, och sina första slöjder
att två i varman tår är hennes första ståt.
Och aldrig nånsin än har solen haft det nöje
att hon sett något barn hitfödas fram med löje.

30.
Ty märk att inte djur inunder månens säte
utöver sinas död och bortgång gråta kan:
ulv, tiger, lejon, björn, ja alla ha sitt läte,
men tårar fälla det går skäligheten an.
Ej någon mer än de, som gå uppända räte,
kan vattna ögat sitt när hjärtat står i brann.
Med tårar att gå om förnuftets första söner
vet vilda hopen ej det var man stadigt röner.

31.
En mäkta sorg är det, när som två vänner såta
som levat kärligt hop, en annan gå ifrå.
Så ser man mången man sin ljuva maka gråta:
så ser man mången bror om sin bror sorgsen gå.
Mångt barn med skrän och kvid kring faderns kista låta,
en vän sin stallbrors död beklagar även så.
Guds son därföre själv med gråt den grav bestänkte,
däri han fann sin väns kvarlevor nedersänkte.

32.
Men när ett rikte och ett folk sin konung mister,
där är allt större nöd: det allgemena kval
som både sjö och land med ängslig skälva rister,
det pressar jämran ut och tårar utan tal.
Ho undersåte är vars trogna bröst ej brister
när han inträder i sin herres sorgesal?
Den far, bror, maka, vän har mist, mist mycken gamman,
men den som mist sin kung, den har mist alltsamman!

33.
När Gud så med- som motgång ned på jorden skickar,
där har han orsak till, ty bör med tacksam hand
var man dem emotta som sunda hälsodrickar.
Och som för mycket sött fördärvar mångens tand,
så märks att himmelen ock ofta tappert pickar
med taggig häckla ock de glada sälla land.
Vi så? av nåde Gud det goda sig tillskynder
men när du risad blir det vållar dina synder.

34.
Vad lycka har du ej i detta mannaminne,
o sälla Norra värld, av dinom Gud undfått
där vid sig fröjdat har så mången svensk och finne
då ditt baner så vitt i fjärrna landen gått,
att främde riken än ej gånget är ur sinne,
hur du din fiendes fält med man och häst besått,
med palmar städs bekrönt och lagerrika sägrar
så att avunden själv dig det beröm ej vägrar?

35.
Den ros, varav du dig därhos kan helst berömma
är att rättrådighet dig vapen gripa böd:
ovännen kunde själv därvid ej annat dömma
sen som han gjordes klok av egen anlagd nöd.
Och ho som mer kom vid de sår och är så ömma
han tillstod strax att vins och segrars överflöd
rättvisan städs stå bi, ty Gud är med i striden:
men Gud är med, så är med rätta om i liden.

36.
Tänk på kung Gustavs mod och på hans tappre glavar:
uppå hans blanka hjälm och värjors skarpa egg!
Evart hans rytteri i korta kyllrar travar,
där lyste överhand fram ur de spetsa skägg.
I Tyskland vart ett barn ännu hans lovord stavar
med vördnadsfullan mun på sin fars stugovägg:
ty var hans fanor sig i fältet månde rota,
där föllo fiender på flykte och till fota.

37.
När honom många krig nu båda händer böden
och vad han började sågs efter önskan gå,
föll Gustaf Adolf själv, men segrade i döden,
hans värja månd’ ändå de grymma sällar slå,
som Guds hus rena ro tillfogade den nöden.
Där Gud är med, se där kan ock den döde stå,
ty kväder man ännu den stora kungens slakter,
hur han och efter död’n nedlagt så breda makter.

38.
Kom Polen: själv förtälj Karl Gustavs krigsbedrifter!
De danska öar ha ock honom ej förglömt:
ja, alla skalders kva och alla lärdas skrifter
de ha hans manlighet i sina böcker gömt:
att han liksom till lands så sälla vapen skifter
i Bält, det hade Bält och is förr aldrig drömt.
Men se hur vintern själv sin konung tjäna kunde
då hans gevär med rätt i snälla eldar brunde.

39.
Karl Gustaf, hjälte rask: nu nödgad var att kriga,
då runtom Sveriges bygd så mången rytter vred
dess gränser rede an, dess murar ville stiga,
och västan till sen hölls en tre månar’s fred:
men rätt så snart du kom dem alla till att tiga,
och tillstå att den kamp de börjat var de led,
mån man då icke strax i hela Svea spana
att götars sköna stad var ditt livs bår och bana.

40.
Jag tänkte Elvers borg, att dina fagra lunder
de skulle då bli där all sjukas hälsorot:
men mitt i lusten sig olusten oftast grundar,
det rum man tänkte blir de götars sorgebot.
Det blir uppfyllt med gråt, när timmans mål tillstunda
som för de krönte ock bortflyr med snällan fot.
Din kung med stor triumf här i sin borg inkörde
men sjuk ia lagd på bår man honom snart utförde.

41.
De suckar och den sorg, den långa klagovisa
had’ aldrig ändå haft utöver döden vild.
Man klagte himmlen an, som så strängt månde risa,
i ty han ryckte bort den kung och herre mild!
Och ha de svenskar sen haft aldrig någon lisa
om han ej lämnat dem sin egen ävenbild:
sin son, den stora kung, den de nu så begråta
att intet stillstånd finns i deras ögon våta.

42.
Den späda sol var då allt Sveriges ljus och hognad:
hans ungdoms ljuva år tillväxte uti frid
och allsköns herredygd antog där rot och mognad
långt förr’n de kloke år framkomme. I den tid
blev all den vilda storm i honom enda lognad
och hela himmelen var svenska landom blid,
att blomster lyste fram ur klippors torra skrevor,
och rosor växte i de norska fjälls snödrevor.

43.
Den gyllna givmildhet, den pärlekrönta nåde,
Fru Tapperhet iklädd pansar och i stål,
rättvisa välväxt mö, samsyster med de både,
som guld och pärlor dra, gudsfruktan utan prål,
som bittida och sent med signat råd och dåde
den unga kung intalt till ärans ändemål.
Sig desse möjar fem med honungs gullkrus fulle
de kämpa vem av dem sin prins bäst fostra skulle.

44.
Man firade vart år den blida solskensdagen,
på vilken till stor fröjd den stora konung Karl
av himlens vita hand blev fram i ljuset dragen,
därvid sig glädde ljutt så mången tapper jarl.
Ja alla de som skydd fått under svenska lagen
de vänte på sin tron en konung och en Karl
som uti hjältemod sin herrfar skulle släkta
och aldrig segerlös mot Sveriges avund fäkta.

45.
Den väntan månde dem i inga delar fela
så snart guldkronan på Guds smordas hår blev sänkt,
begynte han för allt rättrådighet utdela
den himlen honom fullt i tusen måtto skänkt.
Då månde var och en på glättig harpa spela,
och löje var med fred och kva och dans bemängt.
Då såg man säkerhet på törnebuskar blomma,
då såg man trätor fly men blidögd sämja komma.

46.
Liksom de spaka får på blosteräng sig beta,
där mätta lammets lust är språng och vänlig lek
som utav intet ont och ingen arghet veta,
som tänka ej en gång på något odjurs svek,
men nu i gräsfull dal nu högt på backan leta
dess mages sunda kost vid tall och lubbig ek.
Då, förrän någon tror, en gråben grym framränner
och slaktar här och där med blodbesprängda tänner.

47.
Så snart de vårdar tro därvid begynna skälla,
och herden, där han satt och sång på höglänt sten,
det odjur varse blev, som så hans hjordar fälla
sig understod. Med hast han reser sig på ben,
nedlägger pipan där, till fjäts med fötter snälla
och herdestav i hand ell’r ock med väldig gren
han ger sig modigt upp och sig till strids framlagar
och ogagnsdjuret slår, eller ock till skogs förjagar.

48.
Just så i stillan natt dock vid fullvuxen måne
kom en enspännare så flyktig som en vinn’
och ropte: ‘Fiend! Fienden fallen är i Skåne:
upp, kläden er i stål, i harnesk och i skinn!
Landskrona ligger död och Helsingborg i dåne,
sen dem en duvedrick var listigt given in:
om det förströdda folk och om de brända gårdar
är tid att man i tid med tidig skydd sig vårdar!

49.
Det märket som han bar med Guld och gåle rader
uppå sin kappa blå, och vingen på hans häl
var tecken (ty han sågs mer sorgsen än som glader,
utöver det han sett folk slåss och slåss ihjäl)
att han var uppsänd av en svenskan Merkusmader
som visste räkna upp till pricka allt så väl:
men förr’n han uttalt allt och lycktade att flåsa,
lät kung Karl ljutt uti sin fälttrumpeta blåsa.

50.
Det är en liten ö den mälaren omfamnar
med blankan silverarm, då söta vattnet sitt
han med den salta sjö, där så mångt segel hamnar,
och för bå storm och ström och sjöväg ligger fritt
hopblandar: den man nu med stockar pålad namnar
en holm och huvudstad som förr het Agnefitt
då när två fiskare till var sin koja rodde,
där sen i höga hus så mången herre bodde.

51.
Där står ett välbyggt slott med rika väggeboner,
där står, ack nej! Där stod en byggnars guldrik skatt
där majestäten själv med Karl på gyllne troner
i sidan purpurrock och härlig ära satt:
där kunde konung Karl, så höga var Tre Kronor,
se, höra och förstå, så dag som mörkan natt
allt vad som föreföll i sina vida riker,
från kallan Kimmemark till Oders varma viker.

52.
Han kunde där också fast mer än de i Sala,
där alla språk är fal’ i nåderikt besked,
de sina många män i svar och tal hugsvala,
så svensk som göte, tysk som finne öst på hed.
Ja, lappar, ester och de letter som plä mala
på tungan handkvarn sten och sjunga bredevid,
höll han var i sitt mål för sina drängar trogna,
men danska tungor höll han ännu inte mogna.

53.
Vad mer? det gudabo de vidunder ock hade,
att alla de som är och kallas svenska land
från Ladoga till Dyn, från Dyna väst till Stade,
så väl som allihop som norra havets rand
bebo, de hörde allt vad dem kung Karl där sade.
Ty när han ropte: ‘Marsch!’ Var all den salta strand
i fulla segel, och allt reda upp i sadel
som svärd vid sida drog av svennar och av adel.

DEL 2 – Karl XI talar på sin dödsbädd till sin familj. Karl XI dör.

54.
Thalia ville mer, hur de trumpeter klingde,
förtälja, som till tåg nu blåste fältalarm,
och hur mångt lustigt blod de blåa fanor svingde
och hur man blanka svärd drog ut med modig arm.
I det mäkta land av många klockor ringde,
som ryste styva torn och kläppen gjorde varm
då denna rena mö framfödd ur skalders hjärna
höll in med samma tal och fick ett större ärna.

55.
Och i det hon nu var fullsinnad att berätta
på vad sätt konung Karl de honom tänkte bry
med mod i gudlighet på fältet månde tvätta,
hur ofta han dem kört med tapper hand till by
där som de komma från. Men rätt i sinnet detta
som stycke hördes gå, och, som sagt, klockor gny,
jag fråga vad det var? hon svara: Gud hugsvala!
Det är den jordefärd därom jag först bör tala.

56.
Nu hade himlens nit mot Sveriges synd beslutit
att straffa alla land för deras last och flärd.
Ty har han hungersnöd utöver dem utgjutit,
ja, hotade slå till ock med tveäggat svärd.
Och ty de kändes ej vid att de hade brutit:
ty tog han deras kung, den de ej vore värd,
men förr’n han ville ta de Guds åthållna koning,
tog han först hans vän, vår alla dygders droning!

57.
På det att hennes själ, den stoft ej kunde fägna,
ty hon var gudalik i rättvishet och tro,
ej skulle ängslig se Guds vredes hagel regna
på sitt botlösa land i vilken mångens lo
knappt kan sig liten halm men ingen säd tillägna,
ty blev allt moderlöst som Svitjod mån bebo.
När drottningen begrovs med var mans stora smärta,
då lades ock i grav Karls lust och halva hjärta.

58.
Var det dig, Död, ej nog att du så kort tillförne
de ädle prinsar ned i stilla gömmor lagt?
Dess fru-mor, vilken var en grundsten i den hörne
där Svea välfärd ror uppå, blev ock dit bragt!
Det var mång tusen själ i deras själ ett törne,
när denna drottning la dess änglaögons prakt
ihop. Dock var en tröst i dessa stora nöder
att kung Karl lever än, som Nordens axel stöder!

59.
Vi höll du dock ej nu, o himmel vred, tillbaka
med dina skarpa skott och hårda dunderslag?
Den kungagrift bord då dessa vida dörrar staka:
men när Gud själv slår till, ho tål hans hårda tag?
De ting han rörer vid, de bogna, bryts och knaka,
och stora synder ha gett döden så fri lag
att han ock landets far, den milda kung, ej skonte.
Det var att du ej med din Gud, Svea, sonte.

60.
Dock var han Gudi kär, ty kunde Gud ej lida
att han mer måtte se den ynka och den nöd
som obotfärdighet oskonsamt plägar bida.
Gud hotar slå ihjäl, och dem inte bröd,
som bo i Nord, det vor’ ett spjut i kungens sida
se sinas undergång: ja bittrar’ än den död
vargenom han till oförvanskad krona länder.
Bliv, Svea, from, att dig ej allt det onda händer!

61.
I vreda stjärnor, I, som le åt vårt missfälle,
det oss så länge tryckt ni i en tid så kort.
Vi ryckten i ej i vår tappra konungs ställe
båd mig och mången mer jag tusen härar bort?
men nu är döden oss en helt förtvivlad sälle
som i vår stora kung ock fällt har hoppet vårt:
vårt hopp när svärd drogs ut och när stacks i slida,
vår kung som ej har bord, som vi gemene, lida.

62.
Där kom en faslig natt med tusen åskedunder,
med yror och med slagg, med ljungeld, blixt och brak,
som träd och hårda berg och klippor klyvde sunder.
Mig tycktes av de knall, de lögnande och knak,
att hela himmelen var lika som ett tunder
itänt och nederslängt på jordens skrämda bak.
En häftig nordanstorm, som bört de styva murar,
var blandad all den natt med regn och skarpa skurar.

63.
Se morgonrodnan, som därpå nu kom utgången,
har höljt sin rosenmun med gråt, sin gyllne hy
med fiolbruna flor, och solen, som förr mången
i fjällen midnattstid plä lysa fram till by,
hon gick väl efter upp, men i en töcken fången,
och djupt begraven ned inunder bäcksvart sky
så att man kunde därav se och lätt betänka
hur norra himlen nu var blind och Svea änka.

64.
Den sura sorgedag bör Sverige ej med krita,
men till dess olyckas evärdiga bevis
med griflar utav stål i svarta stodar rita
att evigheten själv må detta stora ris
allt framgent denna dag med blekan mund förvita,
att ho, som läst de ord, som bräcka sten och is,
bespränga ögat ej är stål och hela hjärtat marmor.

65.
Det var den bittra dag för Svea land förhanden
för vilken Herren Gud sin smorda komma böd,
att uti mycken frid bebo de sälla landen
och bland de salige ett himmels understöd,
få nyttja utan mått den blida skördesanden
där vetet samlat blir till glädjes överflöd:
ty kalla han sin prins, sin fru-mo och prinsessar:
jag vet hans sista ord dem tårar än utpressar.

66.
Han gick med stor frimod därmed på kungastolen
ej som den, som nu sist sitt avsked taga vill,
men som han förr i nåd plä styra norra jolen*
med scepter uti hand och anlets stråla mill.
Dock som vid klaran dag man ser den blida solen
helt gladlynt gå i skog, så var han glad och still
och vänte drottningen och kungabarnen unga,
att dem till nådigt slut nu lösa sistan tunga.

(*jorden)

67.
De komma alla in, men ej som förra åren,
att fröjder höra få utav sin konungs mund,
men med sorgbundna mod. ‘De Herrans djupa såren’,
var ack den konungs ord, ‘Som mig så margelund
utmatta, de sko snart bli hela, där står båren,
och Herren fodrar upp min själ i denna stund:
min välfärd är hårt när, ty sorgen ej så svåra:
er suckan och er gråt kan mig än mera såra!’

68.
‘Min fru mor, drottning båld, ett stort mått fullt med tårar
har Herren Gud för er på Sveriges ö skänkt in:
jag vet mitt avskedstal ert hjärta genomborrar,
men höga huvun ha ock högt upphävna sinn
som låta vara jämt också de djupa fårar
de Herren plöja vill. Se här herrsonen min:
den Gud till kronan på sin tron istället ämnar,
jag honom under er förmyndskap gärna lämnar.’

69.
‘Min fru mor, eder bör jag många tusen tacker
så väl för detta liv jag Gudi ger igen,
som för min fostrans tid, och för den styrsel vacker
den i då haft för mig, där om man talar än
med ett odödligt ros i städer och på backar!
Nu skall härefter ock förtälja vän för vän,
hur I ock annan gång konungsligen regera,
till dess Karl, Karls son, kung, sin spira själv kan föra.’

70.
‘Prins Karl, vår mandoms kraft hit född till kungasäte:
hav Gud för ögon all din livstid, kära son!
Din fru mors sista ord ditt öra ej förgäte:
så sker dig lycka och ditt rike mycken mån.
Lät min regering bli din styrelses beläte:
så nyttja dina fred och missundaren hån.
Lät var man spörja att du äst blir faderliker.
så blir ditt folk i ro och du i Gudi riker.’

71.
‘Den undertrycktas bön, den skall du gärna höra,
ty aldrig från sin kung bör någon sorgsen gå
som gott förskyllat har. Och när ditt milda öra
har hört den fattige, så bör där följa på
en sträng befallning till den honom rätt skall göra.
Rättvisa mängd med nåd för stora och för små
skall näst Gudsfruktan din rings sinnebild städs vara.
Så har du frid, och om du krigar, ingen fara.’

72.
‘Ty jag försäkrar dig, den kung som Herren fruktar,
om tusen lägra sig på ena sida här,
han likväl segra skall, ehur den Högsta tuktar
när tio tusen än omvärva honom där.*
Ty Herren som hans rop som härligt balsam luktar,
förströr dem allihop som fjä’r i västanvä’r.
Så slå den gudlösa med bön och glav tillika,
och han skall där han står sky, falla, fly och vika.’

(*psalm 91)

73.
‘All den välsignelse uppå din hjässa falle:
som David Salomon sin sista timma gav.
Visheten, som hos Gud med pris i härligt skalle
inför hans säte står, hon vände aldrig av
att bli ditt följeslag. Och hennes gåvor alle,
som mig ej övergett intill min sälla grav,
de hava i din själ sitt hem och fasta boning
och hava Svea fröjd i en så visa koning!’

74.
‘Den dagen skall snart gry den Gud dig neder sänder
att du med mycken mån mitt folk skall förestå,
på vilken ingen nöd bland alla dina ständer
skall höras. Så skall frid och lycka kyssas då,
att Herren all din kvid såsom ett moln bortvänder
och nöje skall med lust på trygga stigar gå.
På dina vapen skall ingen fiend’ riva:
din vandel skall var man i gyllne tavlor skriva.’

75.
‘Intill dess Gud, din Gud, din spira, så stad fäster,
och dinom stol sin nåd och myckna gunst beteer,
att ditt namn vördas skall i öster och i väster
av alla fjärran land, som solens öga ser!
Och ty du är utvald till gudhus högra präster,
så blir den salighet Gud dig för andra ger,
att du den rätta stam är för hans vinträd rena:
se så vill himmelen med Svea sig förena!’

76.
‘I ädla kungabarn, prinsessor våra bägge,
av Gud utvalda till vårt rikes ljuva ros:
Guds Andes rika nåd av himmelen er dägga
med dygd de änglars mjölk, som er städs äre hos:
om eder fru mors lov, gudsfruktan er vinlägga,
som er ock medfödd är: så skall fast jag sin kos
bortgår, er Gud igen bli eder kung och Fader:
ho är, som då ej blir i sådant skifte glader!’

77.
‘Fast I här misten vår omvårdnan och umgänge,
er trösten dock uti det byte Gud har gjort.
Föräldrar lita till det varar inte länge,
ty tiden flyktig är och glaset rinner fort:
men den med dygd står upp, med henne går till sänge,
de har man aldrig än på jorden tröstlös sport,
ty om i så å Gud och dygd förenta leva,
allt övrigt skall han er till fulla måtto geva!’

78.
‘Nu, Svea, vill jag från dig glatt avsked taga,
och alla däri bo. I trogna svenske män,
som till vår herrsons gagn med vaksam omsorg laga,
att Sveriges rikes tro och lagbok lever än:
hos er skall trivas städs, ock sen jag skiljs av daga
fredsfromman: beden Gud att han blir eder vän!
Jag byter helt för nöjd, det er ock skall hugsvala,
det jordiska Stockholm i himmlens Jerusala.’

79.
Av tronen han därvid med färdig fot nedstiger,
så som den intet ont och sveda visste av,
och sistan avskeds kyss, förrän han ännu tiger
av alla sina tog: sin spira, rikens stav,
samt kronan som ned av hans hår ogärna stiger,
han mottog och kung Karl sin son i händer gav.
Med samma slut steg han in i sin sovekammar
och hjärtat klappa som på smedjestäd en hammar.

80.
Beskrivet finnes ock den gamla Härakulle*
då han sitt rike frälst från allsköns våld och strid
när tiden var för hand att han ock skiljas skulle,
på Oetaberget blå då lade han sig ned,
med högsint hjältemod och lemmars krafter fulle
och ömkade sig ej en enda gång därvid.
Men som vid bröllopsvord brudgummen glättig sitter,
med samma färg han ock från världen skiljas gitter.

(*Herkules)

81.
Så lade sig kung Karl nu först på sängen neder,
som den, som med sin Gud har gjort ett fredsförbund.
Som den, som säker var att Herren ej var vreder,
men med en gladlynt hy och oförsagdan mund
sin anda skänkte den igen och sina leder,
som städs hans tillit var och då han än var sund:
där med så tryckte han sin’ hjälteögon hopa,
och sände Gud sin själ, till den hans tro plä ropa.

82.
Högt över månans ring och middagsstrålens näste,
och än de andra fem villfarna stjärnors rad,
högt över alla de små nattesolars fäste:
där står en härlig borg, en mäkta präktig stad,
tolv pärlaportar som ej nånsin bliva läste,
stå öppna städs för dem som denna boning glad
få ärva, men här finns i staden inte tempel.
Gud själv är sinas där båd kyrka och exempel.

83.
En blank diamantemur, som jaspis och rubiner,
safirer och topas till all sin grundval har,
kring detta stora slott av sådan prydning skiner
att solen mörknar mot den fägring, som så klar
av Gud själv lyser fram. Dess gata är helt finer
av guld, vars höga färg ej nånsin skifte tar.
Kort sagt, en sådan stad har aldrig någons öga
än sett. Mans tankar ock ej nånsin bli så höga!

84.
De änglar Herrans här som kungens liv bistoge,
ock förr om kung och tron och krona höllo vård.
Hans sälla själ de nu på sina armar droge
i denna sälla borg den stora konungs gård
där alla helige sin stallbror emottoge.
Gud själv en krona, som var ingaleds så hård,
som den han hos oss drog uppå hans huvud sätta,
av vilkens åsyn sol och stjärnorna blev mätta!

85.
Nu började de först med tårar ned på kinder,
som stodo bredevid det höga kungalik,
ock klagan över ljud, den ingen tälja hinder,
liksom en häftig storm in i en trångan vik
upp ur den vilda fiol de stolta böljor vinder
att skria: ‘Usla stund, men uppå jämran rik
som oss vår kung, o nöd! o herre nederlade,
vars like solen förr och Svea ej sett hade!’

86.
Men drottningen, som ej den ynka kunde skåda,
hon lade sig till sängs av ängslig omakt sjuk
och sade: ‘Du, som tog min kung, kom tag oss båda,
och gör tillika att oss täcker mullen mjuk!
O! att min bön och gråt och vilja kunde råda
så redde man mig ock i dag min svepeduk!
Och ty jag förr ej fick min egen herre följa,
så följer jag min son, att där min gråt fördölja!’

87.
‘Vi är naturens lag så alldeles förandrad?
Min kung, min enda son, som bord’ min jordefärd
utreda först, vi är han nu så förut vandrad?
Som kunde ock uppå sin sälla tron var värd
att sitta långa år, vars styrsel aldrig klandrad
är någonsin utav så leka man som lärd.
Min’ ögons källors rör de äro alla lösta:
förutan Gud kan mig nu ingen mera trösta.’

88.
Så när hon långan tid sin konungs likekista
förgävs med jämran och med hetan tår bestänkt,
se då begynte först en större nöd utbrista
i det hon sig fram till förlåtne tronen länkt.
Då började hon först, vad hon mist, rätt att mista,
när hon fick se det hon sig se förr aldrig tänkt:
det kungliga palats förmörkat och bedrövat,
i ty dess ljuva sol var ty ifrån bortrövat.

89.
Det kungleliga slott med konstig hand uppmurat,
ja ock med kostnad stor, och än med större flit,
liksom ett öderum ohyfsat och oskurat
då henne förekom: dess ljuvliga tillit
som nu ej mera fanns, har så dess kval försurat
att hon av mycken sorg och ängslig hjärtans nit,
då hon påminde sig vad det tillförne varit,
tyckt’ att och allt dess prål var med till graven farit.

90.
Vem skulle kunna tro, när allt var med sin dråning
och kungahus i ångst, det sköna Stockholms slott,
som var av ålders här så mången kröntes våning,
liksom det haft förstånd, när gråt allt gjorde vått,
så snart det saknade sin stora herre kåning,
Har av förtvivlan själv i hetan brand uppgått!*
Så snart man kungens lik i svepan månde väva,
har ock’ hans boning tro ej velat längre leva!

(*Det kungliga slottet och residensen Tre Kronor brann ner en dryg månad efter Karl XI:s bortgång)

91.
Hjältinna, landsens mor, som van är sorger lida,
ställ, Sveriges drottning, dock ditt ögas ström tillfreds!
Se unga konung Karl än vid din höga sida:
för honom har Gud gjort all ro och fred tillreds!
Ditt höga dagatal skall mycken fröjd avbida
i honom, det var själ trofast av Gudi beds.
Han skall ock göra, att du mätt av rolig ålder,
skall honom se av år helt grå, av ära bålder!

92.
Den unga konung Karl med sina systrar båda
förvandlade sin hy och i den samma stund
var deras rosenkind den trefåld morgonråda
förbleknad lik den dun som nordanvädrets mund
på marken pustar ned. Den stora sorgevåda
brast äntelig så ut ur djupan tårebrund:
‘Vår Kung, o herrfar kär, däröver vi så gråtit,
vi har du dina barn och trogna folk förlåtit!’

93.
‘Vår herrfar, milde kung, vi vill du från oss gånga?
Bliv dock än hos oss kvar! Ack, hör oss dock ett ord:
fastän de ord vi ha, de äro ganska många!
Vi är vår kungatron till sorger enda gjord!
I våra korta år vi ha vi klagor långa!
I skogen gången är den stjärna uti nord
som för oss vakta städs, och aldrig borde gladas,
det gör att vi med gråt, som en svår börda, ladas!’

94.
‘Se Svea, vårt tillit, som oss nu borde trösta:
hon flyter själv i gråt av stort bekymmer matt.
Ur hennes öga kan man hela strömmar krösta,
så hårt har alla slätt den stränga nöd tillsatt.
Dess hjärta i dess liv mån som en slägga bösta,
sen som dess visa böd de trogna be god natt!’
Så hördes att kung Karl den tolfte sig beklagar:
så var hans systrars suck, så natt som ljusa dagar!’

DEL 3 – Svea samt dennas sorg efter konungens bortgång skildras. De fyra ständerna samlas. Riddarens tal

95.
En Jungfru*, ädel mö, sig på den ö upphåller
som Svitjod kallad är på runors stavesätt.
Hon, fast hon åldrig är ändå helt unger skåller**
dock räkna kan sitt namn av hög urminnes ätt,
vill nu ej låta sig mer trösta, sådan våller
den stora konungs död, hon blir av tårar mätt.
Det är den spis som hon var måltid till sig tager,
det är den salta dryck, som hon sig själv tilltager.

(*Amos 5. 2.)
(**synas – västgötsk dialektalt),

96.
Hon plägar ömsa förr med tvenne helgdagskläder:
den ena är helt grön av mjuka silker bygd,
därpå invirkade i guld stå många städer
och kyrkor uti silv’ och mången vacker bygd.
Högst uppå brämet syns det blanka nordanväder
bland berg och högväxt skog av fruktbar art och dygd
men kanten ses omrking upphöjd i blått brodera
med hav och tusen skepp bland skär och klippor flera.

97.
Där löpa jägare i häl på råar och hinner,
de branta klippor upp utmed de höga trä,
men strax där nedanför man släta ängar finner
och herden blås på horn utmed sitt spaka fä.
Snart ser man här och där hur en bergsgruva brinner,
och svarta smedar dra smält silver under städ.
På bäckar, sjöar, åar, där fiskar gå och leka
i lugnan utmed vass, kan man med fingret peka.

98.
I tätväxt nöteskog ses hjort och mången hara
som hundar med full hals fram ur de trånga snåar
utfösa: där står ställt ett nät, en långsträckt snara,
och utbredd mannaskall ger akt på björnens spår:
Men uppå varje gren en mångfald fjädrad skara
inunder löven ser på hur den leken går:
de kvittra allihop: och mången målad fågel
har där i luftig ek bå bo och bröd och sågel.

99.
Den klänning är den hon plä alla somrar draga
som med finvävat tyg av blommor fodrat var,
men på sin väna hals hon en dyr rosenkraga
med diamant och rubin och pärlor brodad bar:
ja lika som en brud, så snart hon sig vill laga
till bröllop, all sin skrud och prydning på sig tar,
så var hon ock iklädd, men hennes huvudbona
var lik ett långväxt torn med tredubbel gullkrona.

100.
Det andra plagg och dräkt varmed sig härligt sirar
den gudanymf, då hon sin halm beströdda jul,
med mycken rolighet hem väntar (ty hon firar
dess högtid under tak och fönsterfulla skjul)
är snövit överallt: Diana som så plirar
uti sin silverduk är därmot mörk och ful.
Men här finns ingen fläck, om ej att fagra graner
kring fållen sydde stå som gröna sammetsfaner.”

101.
Se all den pärlemjölk, som Phoebus själv tillreder:
den alabaster, som man förr på Paros fann,
den fina kammarduk som Holland vitt utbreder,
och ingen bomull mjuk härvid förliknas kan.
De vita svanar som hit våresolen leder,
det konstbemängde gips som reds i välske lan’,
ja, allt vad namn av glans och blänka har sin krita:
de minsta, läggas de mot denna kjortel vita!

102.
Med vad för ståt och prakt har man förr många gånger
sett denna nymfa gå i herrlig tidfördiv!
Där hennes systrar snällt till lek och ljuva sånger
framträder uti dans med väl uppväxte liv
i ring och ändelångs, och fri från sorg och ånger
hos henne glömde bort nöd, suck och sorgsna kiv!
Då var att hon med dem så mångfalt nöje hade,
då var att hon sig städs i goda dagar bade.

103.
Med vad förnöjelse i höga loft och svalar,
där varsin lek på fann och älskogs visa kvad,
var hon för systrarna lik som de långa alar
de enar övergår med högt upphävna blad?
Ja, som det spanska rör som sig i havet balar,
all våtsarv överser och alla sävars rad,
så var hon huvudslängd och högre än de alla,
och när hon stod på språng de allihopa tralla.

104.
Men sen hon mist den hon sitt hjärta månde skänka,
det komme vinter, vår, ljuv sommar eller höst,
mån hon sin hela kropp i sorgeflor inskränka
och med ett kolsvart boj betäcka syn och bröst
och nämner sig nu städs en högt bedrövad änka,
sen i så ömnig dagg dess solar bruste löst.
Så ändrar Svea nu sin dans, sång, mod och seder
och intet guld syns mer på alla hennes leder!”

105.
Varföre? Bör ej här mer någon av mig fräga:
ty hon har med sin kung, den stora Karl, ingått
ett evigt trosförbund och tänkte nu bäst äga,
uti hans kärlek, lust och nöje utan mått.
Ty kan man hennes sorg på inte besman väga,
men hennes kyska dygd, så länge världen stått,
har med all konst och gunst ej någon främmad förste
till vilja sin intalt, fast han av älskog törste.

106.
‘Mist har jag’, klagar hon, ‘Min konung och mitt välde:
mitt tillit och mitt värn. Vem skulle kunna trott
att döden mig till men mitt huvud eller stälde?
När huvudet är dött, går ej var ledemott,
som samma död till döds med många dödar kvälde,
och kastar sig i vrå död och av samma sott?
Ty är jag lik det barn som ingen far mer fägnar.
Ack! jag är lik den äng som ingen gård mer hägnar!

107.
‘Jag som med guldsmidd vagn plä förr bland rosor kuska,
då jag ett blomster var och lilja i grön dal,
är nu på torran hed en enslig törnebuska
som ingen ros mer har, men utav taggit kval
uppfyllda tistlar tätt på mina grenar ruska.
För rosor nypetorn bär jag till marknads fal.
Ack, lycka när du slår så många böjda lynkor,
har du sällskap i nöd och många svåra ynkor!’

108.
‘Ej någonsin vill jag mer glad och glättig vara,
ej nånsin mig bland lust och glandlynt följe te.
Jag vill med ensligheten mig nu endast para
att ingen skall min ångst och änglsan mera se.
Jag vill all öderum nu mer för mig försvara
och snälla bäckar sko mitt öga vatten ge.
När hjärnan torkas ut, så skall jag åter sätta
mig ned, och min kungs lik i friska källor tvätta.’

109.
‘De furor som där stå, fast det mig ej kan båta,
sko dock min jämran ej mer kunna skåda på;
men mig i öden sko de ock hjälpa gråta,
att deras ceder föll. Hör där i mörkan vrå
hur vilda djurens barn instämmandes ock låta,
ty dem är modern bort ur kulan gången frå:
och där de ligga djupt inunder kall bergskreva,
är under att de än i sorg och hunger leva!’

110.
‘Min konung, ack! Min Karl, mitt lejon och min styrka:
vi har du ungen din så snarlig övergett?
se mitt försvar kan nu mer ingen så högt yrka,
som då du till mitt gagn din högra hand och vett
för rättvisan upphov på rådhus och i kyrka,
ty har från fället ditt mig otäljt tvång tillrett
att var gång himlen sig kring sina axlar vrider,
mitt öga flö’r i gråt och hela hjärtat svider.’

111.
Så fann man klagande med nedsläppt mod och hänner
den mö av nordanskog. I det just på en tid
sågs fyra raska män som Sveas trogna vänner
från hedendag tills nu ha varit allan rid,
i salen där hon satt inträda all’ i sänner
att trösta hennes själ med mund och tunga blid.
Men deras härkomst är också av hennes släkter,
ty ser man ock att de dra flor och sorgedräckter.

112.
Den yppersta var han som Sveas örlog förer,
och för dess välfärds mån framsätter liv och blod,
då när utländske män en okyska lusta rörer
till hennes jungfrudom, han då med hjältemod
den otillbörlighet från hennes dörrar körer,
och håller utanför med väpnade förbod.
Ty kom han klädd i stål och guldsmitt älgshudsläder,
och hjälm på huvut sitt, på hjälmen flor och fjäder.

113.
Därnäst en vördig man densamma höga trappar
uppsteg, vars år ha gett vishet och ära rom.
På bägge skuldror drog han en svart fotsidskappa:
på handen bredan hatt helt överdragen om.
Han är som med Guds lag plä uppå hjärtat klappa
och lära Svea rätt den rätta kristendom:
ur uppsyn hand och mund var man då läsa kunde
nitälskan, den han drog, i ty hans ögon runde.

114.
Sen kom den tredje fram, som mest i havet speglar
sin handels vida lopp till denna frökens mån.
Ty ej finns någon fiol den han ej överseglar
att henne göra rik av all den myckna lån
som vida jorden ger, då han sin kosa reglar
och till de silkesland vid varm Ceylon.
Och fast, då han till lands är, bor i fasta städer,
är dock hans vap’n ett skepp, som går för fulla väder.

115.
Den sista, fast han nyss framgången var ur skogen, 
och klädd i vallmarsrock, med skalligt huvudskål,
dock med helt ärlig min, och hakans prydnad mogen,
som bor i rolig bygd på enstaka gål,
han ställer sig ock in av andakt redebogen
att till sin vänas tröst och höja upp sitt mål:
han är som Sveas fä på vida marker gäter*,
han är som skaffar mat när Sveas hovfolk äter.
(*gå vall med fää – dial. dalarna)

116.
Så foga de sig fram till henne alla nära,
att efter gammal sed på den uppvaktningsdag
med djupa buganden bevisa henne ära
och fägna hennes hand med fulla handetag.
Men han, som plogen styr, när han kom till sin kära,
i det han strök på fot, gav tvefalt handeslag
och steg tillbaka gen; men som de andra bida
så börja han alltså, som guldsvärd drog vid sida:

117.
Det är ej mycken konst om sorger modigt tala
för den som sorgen ej i någon del angår:
men när man ängstas själv dock andra att hugsvala,
där kostar mera på. O Svea, dina sår,
de hjärtat vårt, som man plä fröna vider skala,
ty vi ha lika del i allt vad du utstår!
Dock tappert mannamod bör sig mot nöder brösta:
ty står oss an att vi dig, sorgsna mö, ock trösta.

118.
Om nu sant är som sägs, att då oss ånger kväljer,
den heta nöd plä likväl svalas märkelig
där ingen vänning är, när som man sen förtäljer
sins dödas dyra livsbedrifter. Ty lät dig
behaga höra på de stora örlogshelger
och segrar konung Karl har haft, tör hända sig
att minnet av din kungs förträffligheter ögat
ditt stämma kan, som sig så länge tröstlöst lögat.

119.
Din unga hjälte var nu på sin tron upphäven:
nu bröt ock fienden på dina gränser in.
Nu blås man fältalarm, och ho som karanäven
till manlighet utlärt att föra värjan sin,
och ho, som ej för krut och runde lo var bäven,
han spänte bältet kring och grep till snäll karbin.
Strax såg man alla land, liksom en man, framtåga,
utrustade med mod, musketer och förmåga.

120.
Det låga Vänersborg nöt då de högsta ära,
att stora Karl där först ned på dess jämna sand
höll vapnasyn, och prov hur man sig ville vära,
när grova stycken skott och byssor var i brand.
Där mån han ock sin här de stränga konster lära,
att tumla käckan häst, och med en stålsatt hand
och lutna leder in i styva trupper bryta
och sedan skifta rov, och vunna skatter byta!

121.
Sent är att tala om de resigtyg och vagnar:
de nya pikars rad och blanka skjutgevär
som kulor kunde strö i vädret, ej som agnar,
men som man ärter sår kring lon. De bana bär
och allt vad nånsin mer till rikens hägnad gagnar,
det deltes nu ibland den tappert modad här.
Där gick med tåget fort ock ända ned åt Skåne:
nu uti breda led, nu i en halvan måne.

122.
I Skåne hade sig ovännen svåra rotat,
och taget fäste in, och brand satt landet kring,
så länge ingen var som honom härtills motat,
där lag ej gäller mer är gott att hålla ting,
ty har han många slott med våld och ljungeld hotat!
Strax slöts ock Halmstad in i trångan hakering,
men hur där eldades, den halm vill inte brinna.
När Gud ej mera vill, kan ingen städer vinna!

123.
Se nu i samma sinn fram på de branta åsar
lät sig kung Karl ock se med sina svenner blå.
Och som övannens ko härtills gick i smörmåsar,
ty tänkte de: ‘Vem är som kuxar där ur vrå?’
Men som där fanor sågs där moda hopen flåsar,
då hördes: ‘O att vi här vore långt ifrå!’
Ty konung Karl är där förvisst i leken själver:
han törs, om han där är till oss bland dessa älver.

124.
Se vad Gud gör! De ord, kung Karl är själv i raden,
de skräckte alla mer än tusen styckeskott:
ty höllo de ej ut med de för varma baden
som segervinnaren i snälla salvor brått
utgjöt, men lade ned på samma valplatsstaden
sitt gevär, lika som där vete vore sått.
Vad mer? De segrande de vore knappt så många
som de som kung Karl tog med manlig arm till fånga!

125.
Din ära, Halmstad, skall i ålderns tideskifte
beprisas, och därhos din lycka på en gång
i alla gästebod, i barnsöl och vid gifte,
med rustat kämpekva och modbemängdan sång!
Ja, hela Sverige dig en evig järnstod skrifte,
därpå de ord sko stå i årens vila lång:
Ty jag den första var, som Karl med lagrar krönte,
man mitt åminne sen med denna heder lönte.

126.
När Halland ut med å den myckna sällhet hände,
att en så stor triumf inom dess murar fanns:
se Malmö och Bohus en ädel avund tände,
ty fläta de för Karl en dubbel segerkrans.
Men friaren, som dem i otid efterrände,
de gåve strängt förvit med båge och med lans.
En avig uppsynsmin fick han båd kväll och morgen,
kung Karl var för vars skull den bed­­­lare fick korgen.

127.
Vem krigar uti frost? Ho slåss när Bore snögar?
I härligt skådespel kung Karl dock kämpat har,
nu kvädes över land: i lund, vid fjäll, på sjögar,
hur tapperheten själv i is och snö inskar
en triumfbåge hög, i den sig solen lögar
men aldrig smältan kan, ty han är hård och klar
som ädelstenars glans, och som diamanter fina:
ju mer man slipar dem, ju mera plä de skina.

128.
Men Lunden, skalda hem, där ljuva sånggudinnor
i frid på Pindus bo efter mång suran dag,
jag dig med vänlig mund och kärlig röst påminner
att du, till evigt ros och svenskom till behag,
förtäljer huru klart av dessa segrar brinner
kung Karls guldsmidda brand i detta stora slag:
utgjut hans myckna lov omkring med fulla ämber,
och glöm ej tiden bort, på fjärde dag december*.

(*Slaget vid Lund, 4 December 1676)

129.
Du själv har sett, hur som med mod och manlig lusta
Karls raska hjältar här sitt huvud bude fram:
att ära lägga in och många dödar pusta
på dem, som torde sig med snälla salvors flam’
mot Svea, kungen din i vrede sin utrusta:
men sig den vreda hop sågs bli mot afton tam,
där svenska lejon in liksom till bröllop rida,
ty skall för deras lov ock Phoebus evigt strida.

130.
Du själv har sett hur Karl sitt dyra liv här vågat:
hur han (dess like än ej på Parnass är hörd)
här allra helst bröt in där största eldar lågat,
och blev så oförmärkt från sina trupper förd.
Hjälp, Gud! Bland fiendens hop allen och dock så hågat
att han dem förde fram emot sin egen börd,
men när det kom så när, att skotten börja brinna,
red han hem skadelös från dem Gud själv gjort blinna.

131.
Det var Guds underverk, ty bör man honom prisa
för den nåd Sveriges ö i denna lycka nöt,
så väl som för den gång när Karl sen månde visa
att stundom vika ock sin oväns värja bröt.
Som Fabius sitt Rom gav fordom segrars lisa
och ofta fältslag vann förr’n någon krigsman sköt,
med ryggande kung Karl allt så försvaga mäkta
sin fiend: “Fly i tid är stora slag förfäkta!

132.
Kristianstad, du var av illkloka män våldtagen,
som noga stängde dig, och höllo vård och vakt?
Av din kungs tappra arm blev du likväl utdragen
och frälst från våldsamt tvång med modighet och makt.*
Kvarlevor starka nog av förra stora slagen,
dem snäll flytt undan för Karls bane tirfing bargt,
stå vittn’ och skåda på, hur Karl sin mö gentager
liksom man duvor blå ur hökens klor utjager.

(*Kristianstad erövrades av danskarna 1676 och återerövrades av svenskarna 1678)

133.
Två segrar på en tid det hålles vara mycke,
när fienden är stark och båda gånger ställt:
tre segrar på ett år det var ett kungastycke
som karl vid Halmstad, Lund och på Landskronas fält
av sinom fiend tog, och fick det triumfstycke,
att mot värd gärna sett han blivit i sitt tält!
Men här är varken tid, tillfälle eller ställe
att kung Karls vapnabragd utty och krigsbefälle.

134.
Ty den hans tapperhets mandater vill förtälja,
och sjunga, som sig bör, hans vittra träfflighet,
den han åstundar ha med kannemått utsälja,
den han vill himlens här, som sträckes vitt och brett,
hopsanka i sin hatt: och vill jag dig ej kvälja,
O gudanymfa med långt omsväv! Ty du vet
att alla hjältars dygd upphöjd i nåde rena
har haft sin sammelplats hos konung Karl allena.

135.
Ty sluter jag mitt kva härmed, men ej det minne,
som jag för minom kung i troget hjärta bär:
som evigt rotat står med härligt lov dar inne,
så länge himmel, jord och adel något är!
O! att mitt mål ock tal så, som min mening, hinne!
All världen skulle se hur han mig varit kär,
men ty han nu ej mer mån min röster höra,
så vände världen all till dessa rim sitt öra:

136.
Så länge någon krut och lo i örlog äger,
så länge modig sven kan fyra med moskett:
så läng’ i fejdetid man tält och vida läger
utspannar, och där hörs än någon fälttrompett:
så länge svenska män förtälja mången säger,
som himmelen deras ätt mång tusend’ gång tillrett:
så länge skall kung Karl var morgon och var kvälle
av allom prisas för sin stora segersälle!

DEL 4 – Prästens tal.

137.
I det den riddare ny tystna, så begynte
han som kor kåpan vid på täcka skuldror bar:
och som av himlens lag hans läppar vore brynte,
så torkade han först sin ögons sorgsna par.
Sen med en vändning blid all den samkväma synte,
som i sin frökens sal till tårar samlad var:
och ty nu till hans tal var man sitt öra böjde,
han därmed ock allt så sitt mod och mål upphöjde:

138.
Om jag basunens ljud så härligt kunde föra,
och till min konungs lov upphöja mund och röst:
om mig ock orsak gavs att så mig gladlynt göra,
som jag mer orsak har i tårar brista löst,
du skulle, sköna mö, en sådan visa höra
för denna gång av mig, att ej med manligt bröst
guldharpan från Maion tillförne sin Akilles
har kunnat däremot berömma helt tillfylles.

139.
Men ty min tungas band är stelt av mycket sörja,
var från begynnar jag din vandels stolta pris,
o dyra kung? Skall jag från din gudsfruktan börja
ditt lovord? Huru du den en herre mäkta vis
från det du salvades med helig balsams smörja,
alltid på dina knän din förböns offerspis
för din allmoges väl till himmelen uppsände?
Ty drevo fred och lust långt från oss allt elände!

140.
Det husets myckna prakt i allas tanka bliver
som sinom Gud till lov den svenska Salomon
uppbyggde med stor flit, fast våldsam eld kullriver
dess murars prydning båld, var svenskfödd moders son
än då i minnet sitt i långan tid beskriver
med härligt vittnesbörd den bonings stolta mån!
Ja, bland utländska män jag än hört ingen tvika
att föra dessa ord: “Vi ha ej sett dess lika!”

141.
Så länge Israels skogsvise sina armar
till himmelen upphov fick Jakob överhand,
så länge stora Karl, så väl då örlog larmar,
som i den gyllne ro, allt sen för allt sitt land
sin böners kraft utgjöt, har Herren, som förbarmar
sig för sin smordas skull, fast motgång sågs ibland,
dock skont dig allt här till, o Svea! och ditt följe.
Ty ha vi orsak nu, att vi i flor oss hölje!

142.
Konst är att skaffa fred, men freden att behålla
i ofreds myckna ras, där hörer mera till:
månd ej nu örlogs våld fast hela världen sålla?
Ändå blev konung Karl för sitt folks bästa still:
hans stora rättvisa och gudlighet mån vålla
att Svea säker bor, hur gärna avund vill
nedbryta hennes ro, och fikongrenar skör:
men Karl har satt en mur av järn och stål där före.

143.
Det är ett gammalt ord, när solen varmast skiner,
drag då regnkappan om, ty är du därmed sen,
och säker, storm och regn med oförtänkta miner
dig snarast komma på. En krigsmakt käck på ben,
och många stolta skepp med tackel, tyg och liner
har Karl i fredstid ställt mot våldsamhetens men:
liksom om sommardag en redelig husbonde
mot vinterns köld och nöd för sitt hus sörja månde.

144.
När andra konungar och stora potentater
på krigståg resa ut, då värvas folk ihop
av allahanda språk, av allehanda later:
och ho som slåss ihjäl är död och läggs i grop:
men kung Karl har i fred odödlige soldater
sig skaffat, som till strids ock gå med modigt rop:
och huru krig och död bortta och ta till fånga,
allt är hans manntal fullt, hans svenner lika många.

145.
Än mer: så meniga som nu hans härar ära,
fast om land krigsfolk ej så trårätt plä gå till,
har han dock mäktat dem de sedligheter lära,
att var och en blir i sin syssla from och still:
sen har han lärt dem ej allena sig att vära
mot sina likar, och den som hugg skifta vill,
utan och undervist soldat så väl som bonde
med sann Guds kännedom att fäkta mot den onde.

146.
Härtill behövde de ej vida sökt exempel,
ty av Karls gudstjänst var man efterdöme har:
allt Sverige kallades ett levande Guds tempel,
där i dess stora kung överprästen var.
Hans gärningar och ord de vore lik den stämpel
som präglar sådant mynt som högre värde tar
ju äldre det ock blir i varje handavädning.
O Svea! låt hans nit bli din själs skådepenning!

147.
Nog är till förna visst hur Karl har kunnat kämpa,
hur han med egen arm i föra svåra krig,
och med högt hjältemod sin fiend kunnat dämpa
och faran gått emot, och undgått underlig:
men att sitt sinne städs till dygdens kosa lämpa,
och på så frian ban regera självan sig,
det är allt mer, än all de fältslag kungar vinna:
men bägge kan var man hos kung Karl enda finna!

148.
Hör av den dygdehop här en, och därav prova,
hur Karl har varit städs sin egen överman:
är kyskhet, kära sig, en fenix ej till hova,
den man så sällan än på furstars lägre fann!
Hur högt nu svaghet upp i kött och blod mån lova
mot samvet och mot skäl, vet världen alltför sann,
att kung Karl fort och fort sin äkta säng det rena,
som hon och helig var, med himlen kunnat ena.

149.
Den åhuga kung Karl har haft om sina gränsar
är sent att tala om, hur han för allas väl
så mången modig häst med oförtrutna tränsar
har ridit över skog och norra långa fjäll:
och som en boman klok sin trädgård flitigt rensar
och alla rum beser, ty såg han ock de tjäll
i norra Tornömark dit aldrig kung förr hunnit:
där, Svea, har din sol sin sol om midnatt funnit!

150.
Vad Karl Guds kyrka för en trofast fader varet
kan här min tunga ej på en gång tala fram:
men om jag frågade, av allom detta svaret
jag finge: han var visst Guds vinträds dyra stam.
Ty har ock Helikon fast mycken nåd erfaret,
där Phoebus grer sitt hår med guldbesmiddan kam,
och njuter kostbar spis, och gläds vid gudadrickor.
Ty loven ljutt den är gjort sälle, Pindus flickor.

151.
Upp Sala gammal skald, du far för alla floder
där svanar uti ro, av lagerlöv du bär
en ädel krans, upp mot din östan-komne broder,
den morgonrodnans vän, som åboor finska skär:
upp, Embeck*, har du ej för svanar och söt foder?
Som snövit hermelin din svanefjäder är.
Stäm Gripså och med in upp ur de tjocke sävar
och bena sär ditt skägg med blanka silvernävar.

(* floden Emajõgi i Tartu, Estland)

152.
Se dessa började: sen alla svenska strömmar
de höllo kvar sin ton: den lilla Dalborgså
på sina branta ör hon flätar och hon sömmar
sitt kva och rim ihop allt vad hon kan, i vrå:
men Göta älv sin röst lät gå för fulla tämmar
dock för stort sus man ej mer än de borde få
av hesan hals förnam: “Kung Karls beröm skall vara
så länge Marbet står: och Trollhätta hon svara.

153.
Därmed slog denna flod i pannan stora rynkor
så väl som allihop, och ginge deras gång
nu ändalångs sin kos, nu uti krökta lynkor,
på stranden vart de gå de lämna tårar mång:
och ty dem vatten tröt i dessa torra ynkor,
som tärdes bort i gråt vid denna sorgesång;
ty månde ingen förrn i salta havet lanna:
men se! av häftigt svall, se! Motala hon stanna!

154.
Men, Tornå, detta dig till gråt än mera störker,
du som två solar sett på en gång midnattstid.
Du bor nu i ett tjockt bedrövat kimmermörker,
ty dig är både sol och måne gången nid:
att om norrstjärnan dig och alla svenska körker
ej lyste med sin glans och anletsstråla blid,
så måste allihop, så unge män som gamla,
och om högst middagstund i mörka nätter famla!

155.
Men ty jag ser hur stritt dit trogna öga rinner,
o nymfa rik av kvid, ty tag mitt råd och an:
den är allena klok, som i sin nöd sig finner
och plåstrar ej det sår som ej mer helas kan:
på lågt och ädelt blod, på män och sköna kvinner
görs ej åtskillnad av den döva skördesman.
Ty han en stor monark med samma skarpa leja
kullslår som den för dörr plä stå och tröskeln feja.

156.
O tid! O undergång! som vår natur så skura:
som vanska alltihop, att när han bygger opp
och människornas liv syns lika såsom mura
på starka pelare uti en sundan kropp;
se döden, som ock på vår födslostund plä lura,
han stäcker, förr’n man tänkt, vår ålders dagalopp,
en blomma tar var vår igen sin fägrings prydnad:
men människan är lagt till gravens långa lydnad!

157.
Ty säg, vad är vårt liv? En boja av skör koppar:
en handavändning dryg av tvång, av dagar kort:
ett rågat dryckekar bräddfullt med bittra droppar:
en rök, den elden fött, den vädret pustar bort:
en mygga vingelös som kringom ljuset hoppar:
ett sommarhagel som att gömma är för svårt:
en blanker is, varpå vi gå och alla slinte:
ett glas, ett gräs, ett damm, ett solegrann, ett inte!

158.
Vad är då döden för Guds trogna män? Ett nöje:
förlossning från allt kval: ett nyfött äreliv:
en glädje utan sorg, en lust uppfylld med löje:
en ljuvlig morgonssömn, ett evigt tidfördriv,
en stege, var på vi till himlen oss upphöje:
en ro, en salig fred, en ända på allt kiv,
en härlig bröllopsskrud, en skänk av många gåvor:
ett ständigt gästabud av Gudshus rika håvor!

159.
Är nu vårt liv ett valv uppfyllt med många dödar:
vår död en vila skild från möda och besvär,
vårt liv en oro, som sig fåfängt mest bemöda,
vår död en vinning som all fåfänga förtär:
ho är då, som sin håg vid denna jorden lödar?
Ho är, som längtar ej dit, där hans hemvist är?
Ho är, som ej vår Kung högstsalig evigt skattar
hos Gud, där han nu är, fast ängslan oss utmattar?

160.
Urgamla svenska män ha haft de sköna seder,
att deras nit sin kung, som nu avliden var,
till evigt minnes teck’n en jordhög vid uppbreder
därpå var man stor gråt och klaga gjutit har;
ty de kvarlevor av den döda hjältens leder
mullhögen mitt uti sin mörka gömsla bar.
Sen sågs om nattetid hos dem, som segrar vunno,
och manligt levat ha, hur deras högar brunno.

161.
Till mycket högre lov en levande jordkulla
har du nu, Svea, däri din kung vila skall
vars alla delar är med ädel trohet fulla;
som aldrig nånsin än har lidit jordefall!
O! huru klart skall din kung Karl ur denna mulla
(varpå uppresas bör en äkta kostbar hall)
till världens sista dag i ljusa lampor låga!
Ditt hjärta är den hög, som så stor skatt skall åga!

162
Sen skall med egen hand odödligheten skriva
de ord i denna sten, som flintor ock gör vek:
“Statt, vandringsman, statt still vid denna marmorskiva,
och av dess stumma mun i allvar och i lek,
lär vad som döden ock på Gudan kan bedriva;
men böj dig för dess rum, som vet av intet svek,
här ligger Sveriges kung som haldrig haft sin maka,
och Sveas glädje med begraven: gå tillbaka!

163.
Här mot må Karjaland dess stolta obeliskar
och Memfis kungsgård ej dess breda torn framte,
varmed den hedna värld, som länge nog uppfriskar
dess minne, velat ståt åt kungars aska ge;
se tidens skarpa hand med tiden dock avviskar
allt vad en konstig man med kostnad låter se,
men hjärtat ditt skall så fastmurat tempel bliva,
där ur allt tidsvåld vår kung skall aldrig riva!

164.
Det skall ock alltså ske: så länge Herrans säte
består och ordet frukt på svenska tomter gror,
så länge på Guds son hans egna bilds beläte,
du, Svea, och ditt folk med stadig tillit tror,
så läng’ av himmelskt bröd vi ock till livs oss äte;
så läng’ i norra land Guds andes vila bor:
så länge skall kung Karl av oss ock allesamma
städs nämnas, det han var, Guds kyrkas dyra amma.

DEL 5 – Köpmannens tal.

165.
Den gudsman slöt alltså: och så den tredje kväder,
då han med sedig mun den mellomtystnan bröt:
Jag, den din kung förrut bebo dess fasta städer;
Jag, som så mycket gott utav hans nåd åtnjöt,
ser jag än vad jag fått av honom, jag mig gläder,
ser jag an vad jag mist i honom, allt mitt sköt
en tårekälla blir, där gråt sig sammansankar:
den vara allra mest nu på vår marknad vankar!

166.
Men här görs tröst behov: bese din kjortel gröna,
o nymfa! som ej än vill blidkas av vår röt:
se de juveler an, varmed dig velat löna
din stora fosterfar, de han satt på ditt bröst
och de där sutto förr har han gjort mäkta sköna.
Men ty vad nytt är oss mest fägnar och ger tröst,
se då Karlskrona där sig blanka bordan böcktar:
se Strömstad åter här, där klädefållen löcktar.

167.
Att tiga allt, vad mer han till din prydnad lagat:
att tiga vad för sorg han för din sällhet haft:
hur som med starkt beskärm kring all din hemvist hagat
din dyra dörravård, hur han med mannakraft
för dina portar lås och stängsel, som ej ragat,
har anlagt, medan du gick glättig klädd i taft:
hur har han fattat in i silver Wismar, Riga,
och götars ädelsten skall nu min visa tiga.

168.
Men vad jag hört och sett på mina långa reser,
hur din kungs namn är känt och vördat utomlands,
så vida palmers frukt och söta spanska kröser
och muskotblommor tätt i hedna skogar fanns:
så långt det vida hav sin stolta bölja öser:
därmed skall denna gång min sång dig gå till hands
ty hans lov talas om där nånsin segel röres,
så vida Tritons horn kring alla stränder höres.

169.
Från landsort la jag ut, och så min kosa sökte
igenom Öresund, och Kållen snart förbi,
därpå fareldar stå, då ström och börd sig ökte,
så att jag andra dag fick norska näset se:
strax ända söder åt min smorda stam sig krökte
och gick för radan vind fort liksom utför lä,
till dess vid Helgeland, som mitt i havet kankar,
min farkost segel strök, och lade sig för ankar.

170.
Ty vädret vändes om, strax till vårt bord framrullar
så många en främmad köl, men mest med fröjdfullt mål
de tönningsboar ut i jakter och i giullar
ankommo i rätt sträck, som deras segelnål
dem viste, därest på de blöta vattukullar
de drucko stora Karl i Sveriges hälsas skål!
Och så snart var en drack, en hel omlaga donar
kring neckens breda sal och vida väggebonar.

171.
Jag sporde orsaken: de svara all’ i sänder:
svensk är du, och vet ej vad gott oss haver gjort
din stora kung, för den sig buga alla länder?
Vårt land och städer ha hans rättvisa försport.
Vi vore här till dags i andras våld och händer;
Men kung Karl har dem lärt vad de förgöra bort:
ty just på samma dag, som han har föreskrivet,
måst’ Holstein bli igen sin egen Herre givet.

172.
I sälle svenske män, som sådan konung hava!
Som öker lag och rätt hem i sitt egna land:
som kan, då rätt ej görs, och androm förestava
med upprest lagatvång och väl beväpnad hand
båd sätt och tidamål: hans namn sko vi ingrava
i diamanthårdan sten, den tidens slipta tand
med sina skarpa bett ej nånsin skall förtära!
Ty skjuts ock fröjdeskott den stora Karl till ära!

173.
Därmed såg man hos dem så mången vimpel flyga,
de gingo för tu sköt tillbaka åter in,
men dundrad’ annan gång, att så sin fröjd betyga.
Strax bukta märsan sig och focken gjordes stinn:
ej länge vara sen, förrän de alla smyga
oss ur ögsynen bort: ty ljusets prinzessin,
som den dag mäkta klart beträtt sitt böjda spänge,
gick just ock samma stund till Thetis blå i sänge.

174.
Som morgonrodnan nu med purpurläppar myste
mot andra dagens mor den älskogsstjärna skön,
bles nordan åter upp, och vi strax segel hyste
och lämnade i led så mången backe grön,
till oss den höga pik* ur låga molnar lyste
då vi ock lagt på bak den tröga spanska sjön:
men ho oss kom emot, fast alla andra kriga,
för vår kungs stolta namn de buga sig och niga.

(*Teneriffa)

175.
De sälla öar* vi nu snart på ryggen lämna,
i det två turkar sig emot oss upp i lov
fram viste, liksom de där satt en upplagd stämna:
men bägge vore jämnbålbräddade av rov.
Jag märkte väl vad de oss också tänkte ämna,
i ty man gluggarna för skjuthålen upphov.
Men, som de varse blev vår flaggas vapn och värde,
de ströko för kung Karl, och ginge sina färde.

(*Kanarieöarna)

176.
Vi höllo ock vår gång: det Vita näs och Gröna*
de blevo efteråt, och inom veckor få,
ty seglen stodo full’ och trimma som en böna,
mån vi den södra hamn vid Tafelberget nå**
där friska källor finns, där Hottentottar stöna:
sen lopo vi nord-ost förbi Helg’andes å:
förbi Melinde strand, förbi ön Zokotora***
och lade in till lands vid Ormus i Basora.****

(*Kap Verde)
(*Godahoppsudden)
(***Zanzibar)
(****Basra)

177.
De perser här på ön de ha oss härligt fägnat:
jag hämtades med stort medfölje upp i stan,
strax blev mitt skepp med skydd och trygga vårdar hägnat:
på vitan häst jag red med bred utslagen man.
Av en stor man blev där det lovord mig tillägnat:
“En perser i Stockholm, en svensk i Esfahan,
det här har kung Karl dem gjort, de äro bägge hemma,
och kunna nu full snart förstå varandras stämma.”

178.
Jag gladdes mäkta av den heder, gunst och ära,
som jag för min kungs skull i främde hamner får:
och satte kosan fort Malabar ganska nära:
då och med önskad fart, det gamla fällesspår
igenom Stråtesund* mitt skepp mig månde bära:
där man två somrar och två vintrar har vart år.
Men för Batavia** jag svenska lösen knalla:
de svara, det var snart, och jag lät ankar falla.

(*Sundasundet i Indonesien)
(** Det gamla namnet på Jakarta) 

179.
Så snart den yppersta fästningen förnummit
(som ock i Indien så mången ö och stad
regerar) att ock svensk vidfarit folk var kommit,
han fröjde sig därvid och mig upp till sig bad;
välkommen, sade han, är du på detta rummit,
din ankomst är mig kär, din lycka gör mig glad:
ty friden, den vi mist, det världen all begråter,
kan ingen utan Karl i Sverige skaffa åter!

180.
En hjälte stor i råd mån visst din konung vara!
O! tusend sälla de som för hans tronar stå!
De som se med vad nit han sina kan försvara:
som se hur världen all av honom hjälp och rå
begärar: han kan krig med enigheten para,
som oss ock alla land så hårt mån övergå;
därföre sku och vi på Java och Malacka
med evigt pris och ros din stora konung tacka.

181.
Från Japans hedna ö till dessa krumma viker:
från Goa bort till dem som på Tarnata bo:
så vida Hollands makt utbreder sina riker,
där fröjdar sig vart barn emot den stora ro
som sägs (jag vet vårt hopp oss ingalunda sviker)
skall för båd’ jord och hav full snart i Norden gro!
Kung Karl av Gud utsedd kan detta verk allena
bedriva, skaffa fred, och stora tvister ena!

182.
Vad nogsamhet det är i främde land upptagas
helt vänligen och väl: och för sin Herres skull
med furstar gå till bords, där kostbarhet tillagas;
och äta raran spis, och dricka vin ur gull:
det rönte jag och här från afton till det dagas,
där var mans tunga var med pris och ära full!
Jag hörde främlingar så svarta män som vita
den världens ändas kung* ett härligt lov tillvita.

(*Sverige uppfattades ligga vid världens ände)

183.
Nu klarnad’ åter upp: till sjöss jag åter lände
och ända österut bort åt de västra land
jag reglade min stam, och alla segel spände
i topp och gick förbi Rovöjeboars strand,*
det frideliga hav mig vacker vä’r sen sände
ty såg jag Sankte Pär ock snart på vänstra hand:
och inom några dar min trötta köl och lama
jag vilade en natt i hamnen vid Panama.

(*Marianerna i Stilla Havet)

184.
Där fägnades jag och, liksom jag freden hade
fört med mig över sjö: de vilda nakna män,
så snart de sågo att jag kom, till sjöss sig lade
och summo mig om bål och höllo mig för vän!
De spanske som där bo till mig ock vänligt sade:
du reser jorden om, du sälla svenska sven,
i alla hamnar du ett vänligt ankar kastar:
och ingen är som dig i vredsamt sinn’ antastar.

185.
Det gör din stora kung fridshjälten uti norden:
som ock har vist hur han, när tränger, kriga kan!
Vi vänta, att han oss och hela vida jorden
skall hugna med sin hjälp mot örlogs heta brann:
en salighet är han för alla landskap vorden:
ty kallas han och här en gud och fridens man!
De gärna tala mer: men ty min vän var trägen
och god, böd jag farväl, fick resekost på vägen.

186.
Ty låt jag ock full snart mitt tröga ankar vinda,
mig bleve Perus strand och Chile nordan om:
och mellan resa hem på snällan vattuskrinda
och Eldars land, Magellans Eriksgata krom
jag åkte genom fort; och så förbi Olinda,
ett långsamt stycke väg, på havets salta skom;
till dess sen äntelig i Nya-maj-hamnar,
det Nya Helsingborg och Vasa mig omfamnar.

187.
När nu min mast, som blå gålkorsa flyglar förde,
gick hurtigt strömmen upp, och kom dem nära nog:
O! Himmel, vad man där för glädjerösster hörde!
Den plumpa Minnesinck han skratta och han log:
ja alla svenska män en mäkta trängtan rörde
att oss på landet se: en som lät stå sin plog
lopp ned och ropte ljutt: ‘I Guds vällkomne gäster,
visst har ni inombords med er tre våra präster?’

188.
‘En engelsman vår vän har oss för visst berättat,
att Karl den stora kung sig låter vårda om
vår salighet och tro: han har vår omsorg lättat:
ty lärde män, som här den rena kristendom
sko öva, har han sänt, (men hopp har oss tillmättat)
och mången helig bok på bägge språken, som
skall hugna detta land! av glädje så vi fjäsa,
vår vilda granne vill ni också lära läsa!’

189.
‘Tänk på: jag minns ännu, fast dessa cedrar lövat
sig nio gånger fem, sen jag helt flink på ben
en yngling rask av år mer lustig än bedrövat
drog på min faders tjäll, och under denna gren
allt sen på främmad strand båd’ ont och gott beprövat
gått vall med utländskt fä och plögt så sällsam ren,
som vore det igår, hur mina landsmän tala
i värmars bygd: och västgöta tuppar gala!’

190.
‘Jag vet ej hur mig är, när jag min tanka sänder
långt öster över sjö intill de svenska skär,
en medfödd underkraft mitt sinne strax itänder,
som i mig lever städs, den åldern ej förtär:
men mig med starkan drift till födsloorten vänder,
liksom en segelnål, fast mot storm, ström och vä’r
så högt i vidan våg den kloka sjöman seglar,
hon dock av medfödd gunst i nordenspunkt sig speglar:’

191.
‘Så är mig ock till mods när jag min barndoms bygder
betraktar: Värmeland, du alla länders pris!
Du är uppfylld med lust och allsköns ädla dygder:
du är för alla land ett jordiskt paradis!
Om man med bunden syn, där min fars gård står bygder
mig ledde, kände jag igen båd’ ugn och spis,
båd kyrkor, berg och skog! Men mest (för vad jag säger),
gläds jag med dig, att du så mildan konung äger!’

192.
‘Gud signe dig, kung Karl, i evigheten långa!
Gud signe all din ätt: så vitt som jorden gå,
skall din nitälskan ut i alla riken gånga!
O! Herde rik av tro, som dina vilsna får
i öknen söker upp, Gud ge dig fröjder många
och långsamt dagatal och många goda år!
De fånar här i skog, som sin kropp illa skjula,
dem lärer du, o fröjd! på svenska toner jula!’

193.
Så gläddes svenska män och all den hedna skara
som bo i fjärran land, fullvisa i sitt sinn’,
att vi från Sverige nu dit komme, men jag svara:
‘O! Landsmän utomlands, oss haver mångfald vinn
fört ut i några år, att mycket nytt erfara,
snart hela världen kring och sist hit till er in
att eder hälsa på, och litet hos er lura:
men präster ha vi ej’; då blev de lite stura.*

(*”Trist” på dalbomål)

194.
Dock härbärgera de oss efter all förmåga
med vilja och med dåd,” jag lade detta till:
‘Vad vår kung lovat har, det lären I snart åga,
er ängslan blive sig i tålamodet still!
På vägen äro de, som sig hit till er våga:
Se huru Gud sitt folk båd’ trösta kan och vill!’
De föllo mig om hals med tårar ned på kinder,
så snart min båtsman upp sitt ankar åter vinder.

195.
Sitt lopp fortsatte han förutan till att losa,
ty han har varit förr på denna svenska red,
och ända ost till nord han fogade sin kosa
vid härlig lidsam fart, att jag där gladdes ved.
På varje sida kring de snälla havs-svin nosa’
ur blanka böljan upp, och välvdes åter ned;
i det ett långsträckt skepp mån mot oss upp lovera:
och kom oss bord om bord tolv mil nord om Terzera.

196.
Jag fråga: ‘Vadan där?’ De svarade: ‘Frå Londen’.
‘Varthän då?’, jag. De strax: ‘Till svenska Majgatt.’
Jag: ‘Har ni präster med?’ De ropte, ‘Tre’, på stunden.
Vid sunden där de stod, de viftade med hatt:
jag vinkade med duk, ty tecken gav med munnen,
var mig för långt nu från den engeländska katt:
dock önskte jag dem börd, och prisa Karls åminne,
som ock i vilda land nu gläder svensk och finne!

197.
Vi vore mitt på sjön, där kom en still lognad
så att där rördes ej den allra minsta fjär:
där vid en sjöman klok har mycket ringa hognad,
ty på delfiners lek, och efter sådant vär,
plä ilingar och storm ta kraft och nödfull mognad;
som en sjöfaren man dödsfaror ofta bär.
Vid andra dagerand, just då man pompan tömmar.
begynte skepparen förtälja sina drömmar.

198.
‘Mig drömd’ i natt’, sa han: ‘Att månen blev helt borta,
mig tycktes alla land de vänte på en ny:
men solens dagar dem sen bleve mäkta korta:
och ingen månge sågs där mer i åren try:
och hur man vänte på den himlens silvervårta,
hon än då sig ej mer framträdde över sky:
men solen, som man ment nymåna skulle föda;
hon gladdes ock’ gick ned, och lades bland de döda!’

199.
Tjock töcken, dagg och slagg sen hela havet höljde,
ett fasligt mörker sig på jorden reste opp.
Högvuxna floder och de stora skrämslor följde
som styret vrede om, och irrade vårt lopp.
Då alla himlens bloss i kolsvart natt sig höljde,
gick vårt skepp miste om den Udden av Gott Hopp:
Vi lede tycktes mig, skeppsbrott i denna dimba
hos de folkätare, de gymma tuppinimba!

200.
Halvdöda vi då strax, som ännu simma kunde,
oss kastade på vrak, och ångestfulla mod
vi änteligen land med trötta armar vunne:
men dessa stränder var tjocklevrade av blod:
och ho, som steg på sten, de vilda skogsmän bunne:
ty all den magra hop på sanden samlad stod:
jag vet ej hur det om vårt huvud de strax åte,
och vi med litet liv ändå i livet såte.

201.
Nordstjärnan med de två, som henne sägas vakta
på sjömans ordesätt, i molnbedgragna flor
hon höljde sig för oss, som henne helig akta:
och inte ljus sågs mer på himlens välvda kor:
men som vi längre än det vidunder betrakta;
vår ledestjärna vux, blev skinande och stor!
Med en vid strålekrans omgiven, klar som solen:
och lyste dag och natt båd’ södr’ och norra jolen!

202.
Han vaknade därvid, och denna drömmegåta
kund’ ingen av oss ty, men vid hans sista ol
storm-virv’l i tack’l och tyg, mån vina, gny och låta,
vår storemast språng av och styreman om bål:
O ve! vad vill oss nu vår långa resa båta,
i ty vi drivas kring redlös i omild fol,
förflugna sjöar högt vårt huvud över ginge,
vårt ranka skepp drog in sin sönderrivna vinge!

203.
Vi höllo händer upp, och skatta dem för sälle,
som under skogerot nu sova sött i grav
i deras mödrars arv, och fäders grifteställe,
emedan oss förgör det döva falska hav!
Vi redde oss ock nu till vår livsändas kvälle
med böner, ty den förr ej andakt vet utav,
är nödigt, att han ock på trolös gran bortböjer
sin led åt fjärran land, och vilda fioler plöjer.

204.
Med detta onda vär kom ryktet ned ur skyar,
som i ostadigt hem mitt mellan moln och jord
bor, ser och talar om allt vad i skog och byar,
i städer och på land förfaller: sina ord
hon dubblar upp evart hon går, och världen hiar.*
Men ont är alltid sant: hon ropte mig ombord:
din kung avliden är! av häpnad vädret stilldes!
men ögat mitt dess mer med salta vågar fylldes!

(* dial. västg. att bedraga och narra med ord)

205.
Vi gräte all den väg allt till dess våra stammar
vid mycken ångst och nöd landkänning räkte på:
då änteligen sent vid Amstels rika dammar
med vällig trossa jag mitt sprött belägga må
så sorgfällt som jag var: där hördes huru glammar
var man i glädjerop där hoppades på tå!
Där lästes i var vrå fröjds- frids- och sämjesedlar
hur vår Karl efter dön all världens strider medlar.

206.
Stor lisa våra sår av denna tidning näte,
sen segla vi nord om Moskö där malström gäs,
och så sen hem igen, alltid vid vänligt möte,
då vi två gånger först sett frusna Kämparnäs,
ty i granviken in vi firade vårt sköte:
där isar simma tätt, där våg i snökrav väs:
sist sjungdes dessa ord av ryssar i Arkangel,
där din kung ock ej haft lov och vänskap mangel.

207.
Förrn stora Karls beröm på jorden skall ta ända,
förrn skall till Arakam den höga svenska gran
fullmogen kokosfrukt i ömnighet utsända:
och tröga valar därav Grönland hugger tran,
sko högt på Dover fjäll dess breda ryggar vända!
Förr skall i fodrat päls den nakna india
vid Oby rida kring sin kända Eriksgata:
och kinamän bebo den silverströmmen Plata!

DEL 6 – Bondens tal

208.
De tre män hade talt: den fjärde stod tillbaka,
som nu framstigandes och gänkade sig till
och strök två gånger jämt sin sid beprydda haka
och sade: Väna mö, som sitter än så still
och tvår din dyra syn i tårars salta laka,
O! att jag kunde dig hugsvala som jag vill!
Men sjunga må jag ej, och ej lärt andre viser
än de, varmed var dag jag fä och får avspiser.

209.
Dock som jag mina lamm ej länge sedan körde
till vatten i gräsfull äng på mitt hemfödda dal,
där ingen ulv min lust i något mål förstörde,
där fattigdomen bröd på nöjets handkvarn mal:
vad jag där nyligen av tvenne herdar hörde,
som kämpade i kva, skall vara nu mitt tal:
och, ty till skiljesman de mig i skogen togo,
så märkte jag ock snart vartän de sången drogo.

210.
Emellan Borekåll och branta Långebräcka*
där står en lund med tätt uppvuxna gamla trä,
som all den gröna mark med tjocka löv betäcka,
där aldrig yx kom vid, ty ålderdomen plä
tro, att en rå stark mån hägn där översträcka,
dit dreve Tol på ås och Gjarmund skald sitt fä,
att uti skuggan ha en svalka kyl så länge
de middagsstrålar dem på ryggen vore stränge.

(*Två Dalboberg)

211.
En liten stilla bäck på kullerstenar löper
igenom samma lund och in i Öre sjö:
de satte sig vid strand, den ena felan gröper
och häftar silkessträng på alestocken rö:
den andra av ny sälg en ljusrätt pipa stöper
och borrar sen små hål därpå, med litet hö
han skurar henne slätt. Ty lamm och kid dit sprunge
så hörde de ock på hur desse bägge sjunge.

212.
Tol börja: Länge nog ha vi nu bägge laga
jag gigan, du din bark: stäm upp nu om du tör!
Du vet väl hur mitt spel plä bruled för behaga:
du vet ock huru du mig plä förtreta för:
som då när strängen språng på bröllopet i Haga,
och du på pipan din än gnölade för dörr.
Rödsitten, som där går, den törs jag här uppsätta,
och vad du sätter mot det vinner jag med rätta.

213.
Han svara: Kalv törs jag mot kalv ej med dig våga:
min styvmor räknar kväll och morgon allihop,
och nämner dem vid namn; men det jag själv mån åga,
den du ock drucket ur min silv-besmidda stop,
och min rödmåla skål, den ingen kan uttåga
fast om i vilor tre: det vor’ ett magedop
för dig: dock vinner jag, som jag gjort för ej sällan:
kom Åsbjörn, du är klok, kom döm oss bägge mellan.

214.
Tol kva: Om stångebro och slag jag ville spela,
och gamla kämpars lov på harpan draga fram.
en homman, som där red, mig strax i örat pela
med de ord: herdar bör ha akt på get och lamm:
till bjällekonars tidfördriv är skapt din fela:
låt ej din tagelsträng och stråka bli till skam
men om du sjunga vill, så sjung om bygdesaker,
som vallbarn glada gör och boskapshopen spaker.

215.
Vår Bore (Gjarmund kva) jag ärnade och skulle
upphöja över skog med min Skallmeyas* ljud:
men Bore, som har haft sitt slott på denna kulle,
ur håla berget gav mig däruppå förbud,
så att utav den dön de stela klintar gulle
och sa: Bergbuars** ros kvär gubben Sven i rud:
Men om du kväda vill, så drag först av din tröja,
ty du skal Hjalmars namn till himmelen upphöja!

(*Sinka, ett äldre slags blåsinstrument)
(**Beteckning på de som på de som bor upp i bergen)

216.
T: Rätt så: Han är det värd i dessa våra leker.
O! Hjalmar Herdahjälm, din bortgång detta gräs.
Din död de branta berg, och dessa hårda eker,
ja, ock de vilda djur som gå på dessa näs
och göpor* högst i klev till gråt och ångst beveker!
På vita liljor man kolsvarta sorger läs!
De herdar, som här bo i hela grannelaget,
dem haver ångst och nöd och skräck på hjärtat slaget!

(*lodjur)

217.
G: O! Hjalmar Herdahjälm, dig gräte våra piger
vid å och stridan ström! de hasslor små här stå,
de vittna nog därom fast jag än stilla tiger,
där döden nämndes vild, sträng, omild, grym och brå!
Din mor, när hon ännu fram till det ställe stiger,
där du den sista gång tog avsked oss ifrå,
hon hand och ögat sitt till bergen blå upplyfter,
liksom du bodde än högst upp i dessa klyftor!

218.
T: En herd’ av sorger kränkt med tröga fjät framskrider
in till sin fähus-dörr, när björnens grymma klo
har brutit taket in i stilla nattetider
och utan nåde fällt stut, oxe, kalv och ko:
han river sig i hår, och båda händer vrider:
och har för skadan sin ej lisa eller ro:
och i den ängslan fast hans klaga länge varar,
bergsklinten, ingen mer, till all hans klaga svarar!

219.
G: Helt modfällt djur är en nyss uppmjölkad kviga,
när en vild ulvatand rev hennes enda kalv:
ell’r ock omilde män med sliptan kniv framstiga,
och slån ihäl, där han för altar stod och skalv,
hon rötar ynkelig förutan till att tiga,
så att det drönar ljutt i alla nästa Alv.*
Hon går den sista ut i bet med nedhängd haka,
ur skogen är hon ock den sensta hem tillbaka.

(*Alv och Alvar är höga bergsryggar Atl. Rudb.)

220.
T: Så kan sig ingen vid de dödsbäddkavlar skicka!
Den dagen leddes ej dragoxe eller stut
till vatt’n, och inte kräk fick någon tår att dricka
och ingen killing slapp på gröna gräset ut:
men vart ett vallbarn månd’ av långsam snyftan hicka,
ty deras jul var all långt före Sankte Knut:
och ingen nappar stek, och ingen skrämmer jutar*
och ingen är som mer i lur och lullhorn tutar!

(*nappa stek och skrämma jute är två jullekar)

221.
G: Som vita oxen är för långa boskapsrader
ett prål och ledesman: som säden utmed ren
den gödda åkern gör båd’ härlig, täck och glader,
så var du, Hjalmar, mot all nöd och sorgemen
de hjordars tröst och fröjd och alla herdars fader!
Men sedan man har svept i linne dina ben,
finns inte bete mer, dit fåren kunna drivas:
och ingen kalv vill sen i våra kättar trivas.

222.
T: Sen Hjalmar böd farväl vi harva, och vi sådde,
och i mört svedjefall vi strödde finnerog:
men svimmel och blåklint, ogräs och löxa rådde,
den sitt utsäde fick igen han hade nog.
En iskall vinternatt i våras detta spådde,
att jag förgäves lätt stålsätta bil och plog.
Gud gladi Hjalmars själ! När han än var i livet,
har han oss bröd i nöd och mången tillgift givet!

223.
G: Du, som med manlig pil slog de skyflugne örnar,
som rövad oss ifrån så mången gås och and:
du, som med egen arm plä förr skarpklodde björnar
i dessa hållt tafatt, och föra dem i band:
sig nu hörs ingen jakt mer kvällar eller mörnar,
sen sig till vilo lagt din tappra hjältehand
ty drista sig igår en varg att ta på baken
min gris, och gick till skogs därmed fast storm låg vaken!

224.
T: Nu kommer jag ihåg de gamla Balsisfejder*
då skrevs för gålen vår min farfar ut till knekt,
och ty han ingen fick, som ville vara lejder,
så gick han själv i fält och fäkte kring sig deckt:
men nu har Hjalmar gjort därmed var man är nöjder,
att bonden på sin lo, och hunden vid sin säckt
helt trygga stå, och jag mitt fä i dalen driver
och är ej mera rädd att man till knekt mig skriver.

(*Hannibalsfejden 1644)

225.
G: Än den som bleve knekt idag, vad är det mera?
då har han eget hem, och njuter fullan såld,
och är hans lycka god, den tjänst kan honom hera,
han drar blå klädesrock med gullbebrämdan fåld
och om han lyte får i krig, sig många flera
som uti krigsmanshus i Hjalmars sködd och våld
ha bröd till dödedag! Ehuru krig då larmar
ho räds mer låta nu slå av båd ben och armar!

226.
T: Det har jag länge sagt: att ho som lyster staka
bå land och rike kring: han fare vart han vill,
men aldrig finner han, o Hjalmar! mer din maka,
som var i oro rask, fredstid käck och gill:
för vilken aldrig än gick någonting tillbaka
som du begynte på, ty stod väl hos dig till!
Då dina herdars tvång du aldrig kunde lida,
och aldrig bondebarn blev ohörd kört på slida!

227.
G: Som Hjalmar dyrkades en gud i norska riker:
en gud av ädel ätt och gammal gudastam,
såväl högst upp i fjäll som ut på breda viker,
så väl i fogdens gård, som hos de svaga lamm,
så var han i det mål den högsta guden liker:
att han en fattig man så snart lät komma fram
inför sin åsyn blid, som rika herders söner,
och länte örat och åt valmarsjackans böner.

228.
Än ett: jag minns den gång, då du, Tol, högst i almar
uppsteg, att taga ned två fågelbon i fjol:
emedan jag där vid de sega vider skalmar,
och göken, där jag stod, i björketoppen gol:
du sade: ‘Stockholms stad med sina breda malmar
var lik vårt Åmål här.’ Då var du tokot, Tol!
Men liksom Hjalmar var ett pris för alla herdar,
allt så all annor stad den huvudstaden vördar!

229.
T: Vad billar du dig in, som törs så spefullt dömma
om min enfaldighet? Fast du har Stockholm sett
och jag än aldrig kom ur min barnfödda gömma,
ändå har i mitt bo mig ära stor betett
den milda herdavän: ty jag kan mig berömma
därav, (säg när är det ock dina huse skett?)
att Hjalmar rik av nåd, se nu du vem du spåtter,
till bröllops var hos mig, och dansa med min dotter!

230.
G: Det är en ära stor, den ingen man dig nekar:
men menar du att jag förgävs till köpstads drog?
du menar väl att jag drog dit till julelekar,
där krälig mö sin vän med vita handen slog?
Jag vet du vet det ock, fast du så låtts och tvekar,
din kulla gladdes ljutt därvid och glättigt log,
när jag förtäljd’ hur jag i högalovda stadder
av alla herdars gud blev buden fram till fadder.

231.
T: Ej fanns på någon ort det får det du ej kände,
o Herde!, hulderik, av all din stora hop:
och dit du ej kom själv du dock din mildhet sände,
som på mångs främmat språk mottogs med glädjerop:
men all den svenska strand din snälla häst kringränd
allt dit vår midnattsstol låg sövd i ljusan grop:
ty står på kyrkevägg i Törnö en guldtavla
som dig i Lappeland ett evigt namn skall avla.

232.
G. Men nu bor Hjalmar högt upp över stjärnor alle
i sälla, glada land hos skaparen i bur
och undrar på att vi gå än här nedre valle:
och ler åt långspels klang, åt pipelek och lur.
Han glädjes nu uti det eviga Högballe*
emedan våra barn de mjölka spaka djur.
När jag till sänge går om kvällen matt och trötter,
ser han båd sol och jord in under sina fötter.

*Kallad av dalbönderna den tid några veckor före och efter sommarsolståndet då de firat sn gud Balder eller solen en stor helg till tacksamhet för dess återkomst, den de kallat Haug Baldur)

233.
T: Så länge jorden står och Karlavagnen svarvas
kring svenska stränder om på dess förgyllda nav,
så länge nyplöjd ren i Götalandom harvas
och lax och strömming finns i Norrebottens hav,
skall ditt åminnes dag på runestavar karvas
och fast du lägges ned till ro i still grav
jag skära ska ditt namn till evig minnesläxa
i lön, i bok och lind som skall med barken växa!

234.
G: Res upp en jordfast sten på dessa slätta heder,
ty Hjalmar har mig det med egen mund befallt:
och mura honom djupt i styva leran neder
att aldrig någon må förtälja att han vallt:
strö blomster kring dess grund och rita grovt, jag beder,
i denna Hjalmars hall de orden framförallt:
Så länge solen går den runda jord omtunar*
skall hans namn ristat stå på evighetens runar!

(*’tun’ på västgöta- och dalbomål betecknar en gärdesgård)

235.
Nu föll jag dem i tal med de ord: Sunnanväder,
som med sin ljumma mund på aspers snälla bla’
plä leka, då det mitt i blomsteräng framträder,
ja ock den söta sömn, som trötta skördmän ha
i gröna gräset, mig ej tröstar så och gläder,
som här nu denna stund har gjort ert ljuva kva!
Därvid sig hugnar här i dalen varje lilja,
men jag är ingen man så viktig träta skilja.

236.
Dock, I, som hjältan vår så härligt offer bära,
skun ha, så länge bin av blommors saft blir närd,
och av söt morgondagg gräshoppans läppar tära,
ett härligt vitesord, i varje marknansfärd,
som edert kämpekva skall alla tider ära,
men ty jag säga bör vad er förtjänst är värd,
så hören bägge till min dom: med fullo allvar
är du, Tol, silvskål värd, och, du, väl nio kalvar.

237.
Ett står tillbaka gen det jag ej bör förtiga:
den fågeln Fenix plä Herr Ola tala om,
som aldrig maka haft, att, då hans dagar niga
till ändan, reder han sitt egna grifterom:
han vet sin heta bår med frimod att bestiga,
där han sig skärar själv från tungan ålderdom:
ty en ny Fenix av hans aska glatt upprinner,
som med sitt nya liv all dödsnöd övervinner.

238.
Så har vårt rikes far, den I här Hjalmar kalla,
(Han var ock vårt beskärm, vår makelösa kung)
då han till vila gick den tröst oss givet alla,
att vi hans ädla säd vår kung och hjälte ung,
som samma namn och bröst och nåde låter falla
på allt sitt land, dock ha, ty sjung, min tunga, sjung
hur Karl den elfte var en fenix här på jorden,
hur Karl den tolfte är en fenix ny i Norden!

239.
Kung Karl den tolfte skall nu, Svea, bli di gamman,
ty torka trofast av din strida tåreflod,
bese den myckna nåd, som så på rygg som framman
hans unga liv kringvärvt, lik den eldljusa stod,
som värde Jakobs här. Så sko vi allesamman
inunder vingan hans nu åter fatta mod:
ty himlen aldrig än ett botfullt land så risat,
att han ej efter storm en nådig sol framvisat!

240.
Ty hör hur mycket gott i honom dig står före:
i hans regering skall den förra gyllna tid
men blida vår fram gå, det Herren Gud bönhöre!
Och dina ögon skall de efter långan kvid
med löje fyllda se. Han är för den vi böre
på våra bara knän för Herren falla nid,
ty han skall snart iklädd i sin fars stolta dygder
all världen skaffa fred, och hugna sina bygder.

241.
Självmant skall man då se oplöjda åkrar växa,
och bära ömnig säd: och härlig trädgårdsfrukt
skall mitt i ödan ök’n, som förr av hundekäxa
och tistel ängstad var, dig ge en härlig lukt
på självkraft rotad gren: och där som förr sågs fäxa
sko söta jordbär stå: och där i djupan bukt
där ingen fisk nu flås, sko laxar gå på stranden,
och lador tryta dig i rika skördesanden!

242.
Med stinna ljuver sko tre spaka getter
till mjölkestävan gå i kortan vinterdag:
och ingen orm skall mer och intet giftigt etter
om våren höras av och inte dunderslag
Och ingen veta skall hur det sig förevetter,
att våra vädrar sko emot naturens lag
i silke klädda gå av mångahanda färgor:
till harvetinnar sko då smidas våra värjor!

243.
De många sälla år, som denna sälla kåning
ditt land regera skall, skall allt ditt folk i ro
vid jul och goda dar i trygg och trivsam våning
och sämjerikan frid var i sin hydda bo:
de hårda ekar sko dem svettas sockerhåning,
och bondebarn sko dra i kärret tyska sko.
Din örlogs flotta skall för stilla ankar ligga
och ingen för din dörr skall höras mera tigga.

244.
Unns mig en gång ett rum i mina kända skogar,
(som jag en husvill nu vankat sjutton år)
dit ingen landsväg går, och inga stora krogar
och inte herrehus på breda murar står.
Dit intet präktigt skepp med hårdan dön sig fogar,
jag skulle konung Karl den dyra hjältens bår,
och Karl den tolftes tron en sådan visa kväda,
att man i tusen år skall tusen gång sig gläda.

245.
Men nu är tid att jag mitt kva till ända lagar:
(Den som minst vett har fått har ofta mest av mund)
Gud ge vår unga kung så många fröjdedagar,
så mången rolig natt och signad glädjestund,
till tröst och dig til mån, min väna, som nu klagar,
så många sunda år som Gudmunder på grund
Helsungars gamle kung i forna tider åtte.
Det komme, Svea, dig och kungen din till måtte!

DEL 7 – Karl XIs begravning. Karl XII tröstar Svea.

246.
Så lyckta taleman, och mången suck och läte
mottog hans sista ord: och uti samma sinn
med mer tillfredsställt mod, dock än med tårar täte,
som likt två bäckefall stritt runne ned på kinn,
steg denna täcka mö saktmodigt upp av säte,
att med sorgbundan fot nu följa kungen sin
allt dit hans dyra kropp vill vila till den dagen
han, liksom själen är, skall bli till himla dragen.

247.
Nu hördes genast gå de många stora klockar
med ynkeligan ton, när denna jordefärd
ock börja skrida fram: hjälp, Gud, det sten och stockar
till klagan har bevekt; se, Svea, som förtärd
var fast av mycken gråt, med ojämntflängda lockar
och vittupprivet bröst utav det sorgesvärd
i hennes hjärta stod, kund’ inte mera gråta,
ty ingen vätska mer fanns i dess ögon såta!

248.
Liksom en konstig bild av snövit alabaster,
som högt i vind och vär mång silverström
när det så händer att en torkad sträng antaster,
och tömmer källan, var utur kristallen flöt,
ell’r ock om hennes rör, de långs i håle master
en otillbörlig hand särrev och sönderbröt,
så står den höga stod sen torr och ej mer mäktar
sin trädgård vattna, som av hetta nu försmäktar.

249.
Så var ock Svea: ty dess tårerika käller,
som länge överflött av sorg och ängslan het,
de stanna: ju mer ångst i brända hjärtat sväller,
ju mindre kunde ses att hennes öga grät:
så svåra var hon skräckt! Hon talte icke heller,
men hur hon ängslades var man det därav vet,
att fast den likfärds väg var ej å mycket långer,
hon ändå, där hon gick, bortdåna nio gånger.

250.
De tronens fulltro män, som kungaliket följde,
de kämpa vem av dem gå skulle allra närmst,
då de sin böjda rygg och trogna axlar höljde
inunder bördan söt, den de nu bore främst
i färden: ingen var som sina tårar döljde
från den förnämsta till den där gick allra sämst:
men unga konung Karl, hans systar och vår droning,
de ginge näst utmed dess son, och far och koning.

251.
En ynka var att se, hur sist i dessa rader,
de nio systrars hop med sitt utslagna hår,
och ljudan klagesång utöver landens fader,
samt nedhängd ögonbryn ock följde kungens bår:
se Föbus deras vän, prestav och ledesmader
den dämda hippokren utgjöt till varje tår:
och som så allmänt fall till diktan honom reter,
så blev han följd av mer än hundrade poeter.

252.
De stora hövitsmän, de riddare och svenner,
som lustigtsinnade plä förr till häst och fot
omkring sin konung stå, och följa allt i sänder,
på tåg i fria fält med mod och manligt hot,
då han med tapper arm förjaga de övänner,
som Svea gränsar och hans rike rede mot,
de höllo nu ock kring dess dyra hjältes bårar
med svart omvänt gevär och florbeknutna kårar.

253.
Men rätt så snart som dem den höga likekista
utur ögsynen kom, den man i Gudshus bar,
de skria överljutt de främsta med de sista:
‘Vi bär man så sin kos den stora landsens far?
Sko vi, o konung båld!, din blida åsyn mista,
som oss, ja allt vårt land så mild och nådig var!
O, jämmerfulla stund!’ Så ropte de tillhopa,
och berg och dalar gällt med dem detsamma ropa!

254.
Därmed så löste de sin kung till sista ära
så mången blank pistol: när Brunkeberg de såg,
mån det av samma knall i häpnad sig förfära,
ty tände det själv an de murebräckors håg,
som det på skuldran drog: det kunde luften skära
och skaka styva hus: se all den salta våg,
hon svara så därtill, och häfteliga dundra,
att hela Svitjod kring det hördes miler hundra!

255.
Och finns ej något slott i öster och i väster,
i norr och söder ut, som sig ej höra lätt
med dön och hårda brak av krut till många läster,
till teck’n att Mars böd dem godnatt nu alla slätt!
Men allt vad Sverige kring drar namn av klerk och präster
där jämte visste, att den kung, som lag och rätt
och sann gudaktighet själv övat, och handhavas
i sina rike böd, mån denna dag begravas!

256.
Där hörde mycket till att fullelig beskriva
Karls prydda vilorum och höga lägerstad,
hur präktigt sammet sågs det sorgekor omgiva
från nedan upp till tak med guld och silverblad
och fransar i var kant: hur där en gullrik skiva
de dyra vapen fem framviste: jämväl vad
betyder i var vrå så härliga cypresser,
vars böl med lampor klädd sig högt i höjden vässer.

257.
Hur tusend’ änglar, om i tunna luften sväva,
bland blanka stjärnor fler dra varsin sinnebild
av djupt förstånd tillredd i varsin fagra näva.
till ära för den kung som nu var från oss skild:
hur fyra pelare av konst och kostnad gäva
i fyra hörnen stå, en himmel helt förgylld
beslöt den ädla bår: och mer, det jag bör lämna
otalt, ty Föbus själv har ej lärt allt att nämna.

258.
Nu fördes Svea till de helga rum och grifter
fram, där dess ögnasten insatter redan var:
i det hon där nu först sin matta syn upplyfter,
såg hon den marmor an som hennes själ nu har:
han var helt våt av gråt, och tusen klageskrifter
på honom ströddes ut, det hennes hjärta skar:
då med utsträcktan famn hon stenen ofta klöste,
och bland så mångfald suck sin tunga löste:

259.
Så rågar du dig här, min ro, och all min glädje,
och jag i oro än skall leva sorgelig!
O, himmel mig i dag den gunst och nåd tillstädje,
att detta kalla valv också kringvärvde mig!
Ja, kunde livet själv med längtan min i vädje
få löpa, stora Karl, jag vore nu hos dig,
där världen undrar all, att vid så mäktigt välle
du förr så stora kung, tar nu så lite ställe!

260.
Ju mindre jag nu kan min’ ögonstenar röda
försmälta, som jag vill, i stadigt tårehav,`
ju mera vill för dig mitt trogna hjärta blöda,
som ej mer i mitt bröst, men ligger i din grav:
ty tag till tacksamt teck’n de blomster och den gröda
av tunna myrtenblad, som nu min hand dig gav,
och unn, o stora kung, i dina grifter sälle,
din trogna Svea och ett litet rum och ställe!

261.
Du ädla marmorhall, som villigt innesluter
i svala gömman din min dyra hjältes ben,
du skall mig ett altar bli, därest jag utgjuter,
och evigt gjuta vill min sorg och själemen.
Det skall min fägnad bli, om jag var dag åtnjuter,
med bleka läppar att få kyssa denna sten,
och säga, då min håg betänker Karls frånfälle:
vi tar min hjälte, förr så stor, så lite ställe!

262.
Nu teg hon: tege dock ännu ej hennes klager,
där hon i famnen sin den dyra marmor slöt:
hon blir av sorger blek, av mycken ängslan mager,
ty hon nu långan tid ej kost och styrka nöt,
i det den unga Karl vid handen henne tager,
och av en nådig mund de milda ord utgjöt:
Stat upp, min Svea, styrkt den svaga fotevristen,
och i din stora sorg betänk att du är kristen.

263.
Du har nu länge nog de blöta strålar tvagit,
ja lögat uti gråt, och tvått i tårebad:
med heder stor har du din kung till grava dragit:
nu vill här efter jag dig bli i Faders stad:
dig är än Herren huld, fast Han dig så har slagit.
ho vis är, den se man ock mitt i motgång glad:
ty giv du dig till freds, och vänd igen att sörja
det du ej ändra kan: jag vill för din skull börja

264.
Allt vad dig hugna kan: när förr en manlig hjälte
begräts i långan tid, var man av kärlek böjd,
(ty ängslan och svårt mod fördärva mångens mjälte)
i gladlynt skådespel att mänga sorg med fröjd:
så spände Herkul kung för sinom morfar bälte,
och blev högst på hans hög en högtidslek upphöjd,
så gjorde, det oss ock i fordom bokom vises,
den Vena deyans son åt sinom far Ankises.

265.
Ej skall med mindre prakt ditt skådespel sig tona,
däri jag, din Kung, mig föreställa skall:
däri jag skall mitt hårs medfödda huvudbona
uppsätta dig till lust, som ut med tronens pall
skall allt få se, hur jag och Sveriges kungakrona
vid vår förening sko dig te och världen all
så härlig triumflek, den glömskan ej skall tära,
men alla tiders tid med ljuda munnar ära!

266.
När dagens blanka kusk med sina hästar raska
har nitton resor ut på klar gullkärra kört:
och nitton gånger dem i havet låtit vaska
och läska mund och hov, och åter dem utfört,
då skall den högtids dag, jag lovar, för dig braska:
då skall ditt hela tvång på en gång bli förstört:
då skall du se vad nåd jag till ditt bröst vill länka:
då skall du bli min brud, som härtills varit änka!

267.
Vid kungen slöt sitt tal: de sista blida orden
de styrkte Svea så att hon steg upp av sand,
men buga för sin kung sig trefålt ned till jorden
och med tredubbel kyss mottog hans nådes hand:
en annan människa hon tycktes vara vorden,
liksom en sjöman, som ur skeppsbrott kom på land,
då klappa kungen ljuvt sin flickas fagra haka,
satt henne i sin vagn och åkte så tillbaka.

268.
Vänd ock, Sångmöja, gen, ty solen går i skogen:
och lutan tröttnar helt utav de många slag
du gjort, bergskuggan görs ock lång: och grannen plogen
ur marken driver hem: och fast båd du och jag,
om så förmågan är, ha ännu mer i hågen,
har likväl gråta mått och sjunga har sin lag.
Men oförmågan gör oss bägge här påminte
att säga, när vi ha sagt allt: vi ha sagt inte!

***

Följa här bifogade fyra kling-rim eller sonnetter över klagedagstexterna, som den 20e augusti nästföregående i sådan allmän bedrövelses tid allmänneligen förklarade

Ottensången. I Maccab. IX. v. 20. 21.

Sörj, Svea svårliga, du har ock orsak till!
Gråt ljutt i långan tid och lät dig ej hugsvala!
Ho är som mera vet din klagelåt uttala?
Din vise är sin kos, ty flyga binen vill!

Du förr så sälla folk i tåreströmmar spill
din jämmer, och utgjut ditt hjärtas stängda dvala:
gråt, kullra som en svan, och knullra som en svala,
och lät av sårat bröst gå denna dödedrill.

Ack! Att den hjälte rask så brått från Svea faller!
Vår herre och vår kung: vår sköld och vårt försvar!
Så är vår hela fröjd på en gång vorden aller,

när landets fader god så hastigt från oss far!
Därvid i ungväxt skog förblekna gröna taller:
Ja gråt ock ur stock och sten den nöden pressat har!


Högmässan. Thren. V. vers. 15. 16. 17.

Vår hjärtas fröjd har fått, o svara nöd, en ända!
Vår glädje läggs på bår, ty är ej under åt,
att all vår lust, och prunk, och förra fägnads ståt
de äre uti flor och djupa sorger vända!

Ack! Gud, som en vänd hand har du oss gjort elända:
vår jungfrudans och lek du vandlat har i gråt:
och allt vårt strängespel i nödfull sorgelåt,
för ty vi äre runt omkring med ve berända!

Vår kung, vår krona föll oss utav hjässan ned,
den vi förr glade haft, men ack! nu ej mer hava!
Vår själ är full med ångst, ty Herren är oss vred:

vårt mörka öga är uttorkat, liksom sava
för hetan sommarsol, det gör vår synd så led:
O att man bore mig i dag ock med till grava!


Aftonsången. Psalm XXC. 15. 16.

Uppmuntren Herran Guds sorgbundna folk, i fäder,
som i Guds ställe stån: se Herren Zebaoth
Han ser av himmelen härtill, och råder bot
mot all den svenska nöd som trycker götastäder.

Fast vinträts böl togs bort, en tälning oss dock gläder,
den Guds hand växa lät av samma ädla rot,
han blir vår starka sköld mot ondskans trug och hot
den stams och tälnings lov min visa evigt kväder!

Skönt jorden hjälten vår i sina gömmor lönska
betäcker, skall kung Karl, kung Karls den stora son
av Herren själv utvald i nåd och ålder grönska

den hela Norra Värld till pris och mycken mån:
giv Gud konungenom allt vad hans själ månd’ önska,
och håll oss städs vid makt din trons utvalda lån!


Annan sonnet över Aftonsångenstexten av lika rimslutningar med Ottensångens

Vart vill din strida tår, O Svea land? hör till:
Hör herren Zebaoth vill dig igen hugsvala,
och för din stora Kung, med sonen fullt betala,
han är det vinträds skärm, som Gud besöka vill.

Ack! Stilla dock din gråt: ditt mod ej helt förspill!
Fast om din fröjd, din Kung, blir sänkt i jordens dvala,
vill dock den mäktige din heta ångest svala,
ty stäm upp till hans lov en sådan äredrill:

så länge jorden och aftonsolen faller:
så länge svenska fjäll de ropandom ge svar,
skall kung Karls äreskald i världen ej bli aller:

och som oss till stort ve den höga stam bortfar,
skall dock dess tälning rå för alla trä och taller,
som stå i nordanskog, den Guds hand plantat har!

Att fylla detta lediga blad föres här intill ett prov av Auctoris böne- och söndagsandakter över evangelierna året kring, fyra sonneter, som härvid sig tjänligast synas kunna skicka.

3e söndagen efter Trettondagen. Matt. VIII. v. 11.

Från Japans hedna ö till våra kristna städer,
från Gadö* längre väst till nakna Mexiko
finns Herrens tjänstefolk i gudlighet och tro:
så vitt har nådens ord utbrett sin vinges fjäder!

Ho är, som sig med mig till tusend mått ej gläder
att andans kraft vill ock på norra tomter bo:
och ordens klara ljus i mörka länder gro,
allt dit en luden lapp går svept i skinn och läder?

Upp från där Stora Karl båd värld och riken sluter
till Rom, ja längre söd till vildan hottentott,
finns mången tusend själ, som nådens fulla mått

i salighet och tro med härlig fägnad njuter!
Guds Sons förtjänst allen ger oss så mycket gott,
i ty hans Ande sig i världen all utgjuter.

(* Cadiz)

XXIII Söndagen efter Trinit. Matt. XXII. 21.

Giver kejsarenom det kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer

Den stora himlens Gud, de stora herrars Herre,
som allting råder om, och får oss alla fatt,
bör man med lov och pris upphöja dag och natt,
evar vi vistas här på jorden när och fjärre:

sen fordras ock av oss så store som de smärre
att vi med tro och blod de Gud till gudar satt
uppvakta, vörda, ge plikt, lydno, tjänst och skatt,
om vi undslippa sko det, som är mycket värre!

Vad Herren oss befallt det är oss lag och rätt,
det är den vägen vi sko vandra alla slätt
och stödja oss därvid, så att vi icke slinte.

Giv Gud ditt hjärta, giv konungenom din tro.
Giv Gud din själ, och giv din Kung gods, liv och blo’
Giv Gud ock kung var sitt, se så får fanen inte!


Första bönedagshögmassan. Psalm CXXX. v. 1. 2. År 1697. den 16. april.

Ur djupens djupa svalg jag ropar, Gud, till dig!
Hör mina böners röst: upplät ditt milda öra!
Jag ropar svårliga: du måste mig dock höra,
ty min ångsts kval är stort: ack! Herre frälsa mig!

Se, som ett vilset får uppå en vildan stig,
har dig täckts Svealands barn faderlösa göra:
och allsköns jämmerdryck hopblanda i en röra
för dem, som med en mund nu ropa innerlig:

ack, stränga domare, du smälter oss i tårar,
vår synd, på vilken vi ej giva akt uppå,
är mäkta stor och svår, ty straffar du också,

att allt vårt land står fyllt med magra dödebårar!
Än mer, vår ljuva kung borttog din stränga lag!
Vi tog du då ej oss och alla på en dag!

Första bönedags högmässan. Dan. 6. v. 25. 26. År 1698. den 28. april.

Liksom Darios förr en konung för de Meder,
så bjuder konung Karl den tolfte allt sitt lann
i dag, att frukta sig för levande Guds hann,
och rädas för hans makt, och späka sina leder.

Också som fromma barn, mund, tanke, mod och seder
omvända, tigga nåd av den, som hjälpa kan:
av den som evig är, den sanna Gud och mann,
vars herradöme sig till världens ändar breder:

och säga: högste Gud, hör de botfulla orden,
som här i ödmjuk tro ditt usla folk framdrar:
Du, som mång under gör i himmel och på jorden,

fräls oss här efter så, som du förr risat har!
Nödhjälpare, ack! Hjälp din trogna hop i Norden:
giv landet gröda: giv långt liv åt landsens far!

Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”